Jag har en dröm...ålderns höst

För ett antal år sedan arbetade jag på ett ålderdomshem. Ja, jag vet att det inte heter ålderdomshem idag, det heter äldreboende, men jag föredrar ordet ålderdomshem. I det ordet finns inneboende värden som jag uppskattar; Hem, någonstans där man känner sig hemma, tryggt, ombonat, där jag trivs. Att få bo på ett sådant ställe när man når ålderdomen skulle jag uppskatta.
Äldreboende ger mig helt andra associationer. Ett boende för någon som är äldre, punkt. Helt utan värdeladdning. Litegrand känns det som att det är den resan som omvårdnaden om de som till stora delar har byggt upp vårt välstånd har gjort. Från hem till förvaring. Det finns andra möjligheter.

Nåväl, jag arbetade som sagt på ett ålderdomshem. Det var ett gammalt hus med ett 15-tal rum beläget ute på landet. Runt huset fanns en trädgård där vi odlade grönsaker och det växte vinbär, andra bär och fruktträd. Vi grävde land, sådde, rensade, skördade och använde det i köket som marken runtom huset bidrog med – tillsammans med de äldre som ville och orkade.
Vi hade 10 rum som alltid var belagda, två våningar med fem rum på var våning och ja, det fanns trappor och ingen hiss till övervåningen. Det löste vi helt enkelt så att de som var piggast och ansåg sig vilja bo på övervåningen fick göra det. De som inte klarade trappan fick bo på nedervåningen.

Det fanns ett tv-rum, ett väv- och syrum, en matsal där alla åt tillsammans och så köket. Här lagades all mat som åts i huset inför varje måltid, bakades allt vetebröd, alla kakor och mycket av det matbröd som gick åt. Här syltade och saftade man också skörden.

Till sist hade vi en tvättstuga och ett mangel- och strykrum där all tvätt som uppkom hanterades. Det var alltså ett hem i sakens rätta bemärkelse. Allt sköttes på plats av personal som såg en stor glädje och tillfredsställelse i att laga mat från grunden, baka, sylta, safta, tvätta, mangla osv tillsammans med de äldre som ville och orkade.

Ålderdomshemmet var utdömt av Miljö och Hälsa redan när jag började arbeta där. Jag jobbade där ett par - tre års tid och vi fick dispens varje år, men något år efter att jag slutat lades det ner.

Sedan dess har jag närt en dröm…
Jag vill bygga/köpa ett enplanshus med 15 rum, 5 av rummen så stora att två personer kan bo tillsammans. Där skall finnas ett stort kök med bakbänkar, spisar, stort skafferi av gammaldags typ som man går in i och där det alltid är svalt. Detta hus skall ligga tillsammans med två andra liknande hus med en stor trädgård för odling av egna grönsaker och rotfrukter, bär och fruktträd. Där skall också finnas ett hönshus där man hämtade sina egna ägg OCH blev av med de resterna från måltiderna som man inte komposterade…

Från trädgården går jag – med rullator (asfalterad gångväg alltså) – in i en lövskog och går en runda på ett par km i denna lövskog. Efter en liten stund kommer jag fram till en damm med näckrosor där änder och svanar simmar runt. Jag slår mig ned på bänken och sitter och tittar över vattenspegeln, samlar mina tankar och slappnar av.

I mitt ”hem” får de gamla hjälpa till i köket med matlagningen – om de så vill. Baka en kaka till eftermiddagskaffet om de känner för det. De som vill ta hand om och mata hönorna får göra det. Vill man plocka vinbär eller klippa buskar och träd går det också bra, de årstider det skall göras osv .

De två hundarna som också bor på hemmet ligger vid någons fötter eller sitter vid sidan om en rullstol och blir klappad och kelad med, ger en slick på en hand i förbigående när någon av de gamla går förbi. Husets katt ligger i olika knän under dagen, spinnande och välmående och skapar välmående hos de äldre.

Här bor tre äldre par som valde att flytta hit eftersom här fick de sluta sina dagar tillsammans. Här bor också två äldre herrar som levt sina liv som ungkarlar, endast tillsammans med sin katt och sin hund, som valde att flytta hit för att de fick ta med sig sina husdjur och få hjälp att ta hand om dem.

Resten av de boende är damer, några oerhört duktiga på att baka, en uppgift som skänkt dem stor glädje och tillfredsställelse genom livet och som de fortsätter att utöva här. Några tycker hemskt mycket om att dansa och sjunga, vilket de gör tillsammans med likasinnade här. En älskar klassisk musik och har tagit med sig sin musikanläggning och all sin musik hit och spelar för sig själv och andra som vill lyssna. Så har vi den gamla damen som tidigare var aktiv miljökämpe och blev politiker på äldre da´r. Hon sköter komposten, ser till så att pappersåtervinningen fungerar, håller sig ajour med de tekniska landvinningar som görs för att förbättra miljön och känner att hon äntligen hittat hem!

Husets uppgift: Lättillgängligt med tillräckliga ytor, utan trappor. Byggt som passivhus, nästan ingen uppvärmningsenergi åtgår. Kretsloppstänk i hanterandet av allt avfall, solceller på taket som värmer vattnet som går åt.

Trädgårdens uppgift: Tillgodose de boende med delar av årets grönsaker, rotfrukter, bär och frukt.

Skogens och den lilla sjöns uppgifter: Få oss att koppla av, andas fritt, njuta av färger och årstidernas skiftningar, motion och frisk luft.

Hundarna och katternas uppgifter: Få de boende att känna sig behövda, älskade betydelsefulla, fylla dagarna med skratt och glädje, värme, närhet, sänka blodtrycket, hjälpa till att skapa oxytocin i kropparna på oss, vara orsaken till att vi nästan inte behöver någon medicinering alls i detta hem.

De äldres uppgift: Att åldras med värdighet, känna sig behövd, få glädje av sina kunskaper man tillskansat sig under livet, få möjlighet att ge och ta emot närhet, värme och kärlek, få leva sina liv tillsammans med de man älskar ända in i slutet, bli behandlad som en människa som levt nästan ett helt liv.

Personalens uppgift: Finnas där alltid, tillräckligt många så att de behov som finns hos de äldre blir tillgodosedda, styra upp och organisera, hitta på trevligheter för de som behöver hjälp med det, städa , laga mat , tvätta , hjälpa de äldre med det de behöver hjälp med, ta hand om husdjuren , odla , skörda , rensa , gå ut och gå med dem som inte kan själva minst en gång om dagen om de äldre vill det.

Där vill jag bo när jag går in i ålderdomen…

"Lyssnar man riktigt noga kan man höra gudarna skratta"

Maten skapar också historia...

Visste du att – eftersom jordbrukets expansion är den allra viktigaste orsaken till avskogningen världen över - så står produktionen av vår mat för runt 30 % av människans utsläpp av växthusgaser. Köttproduktionen har en särställning inom detta område. Här har vi mycket att göra!

Om vi äter vår söndagsbiff bestående av billigt nötkött från Brasilien betyder det - i de allra flesta fall -att vi aktivt bidrar till att förvandla tropisk regnskog till gräsbevuxna ängar där enorma flockar av betande nöt äter sig feta för att sedan, som kött, exporteras till bland annat Sverige och säljas billigt här. I det fallet bidrar vi inte enbart direkt till ödeläggelse av regnskog och en utbredning av den biologiska enfalden, vi bidrar också mycket effektivt till att spä på våra växthusgaser i vår gemensamma atmosfär.
Hade vi valt att köpa svenskt nötkött hade vårt negativa bidrag inte alls varit lika stort. Hade vi valt bort köttet helt hade vi kanske till och med kunnat säga att vi är en del av lösningen istället för problemet. Jag förstår faktiskt inte varför man som boende i Sverige köper kött importerat från Brasilien. Jag kanske är ointelligent men jag förstår det inte. Nog vet väll alla att någon alltid måste betala? Om inte vi gör det får naturen, miljön eller djuren göra det. Frågan är vem som har bäst råd?

Jag vet inte om vi blir för trötta av att ta in all information som finns att tillgå men faktum kvarstår att valet är oerhört mycket vårt eget.
Det finns mängder av intressant forskning genomförd kring hur stor mängd växthusgaser just mitt levnadssätt bidrar till i allas vår gemensamma atmosfär. Vi är rika nog att aktivt kunna välja ett annat sätt att leva, våra basala behov är tillgodsedda. Många andra människor har inte en sportslig chans att ens tänka på detta, ännu mindre ta del av en massa forskning som genomförs, de har alldeles nog med att överleva för dagen.
Vi kan låta bilen stå och cykla till jobbet i många fall, vi kan låta bli att köpa det billigaste köttet från långtbortistan vi får oftast över till hyran ändå, vi kan låta bli att köpa de där onödiga sakerna som vi ändå inte har någon användning för, vi kan använda våra matrester vid nästa måltid istället för att slänga de, vi kan välja att äta enbart vegetariskt fyra gånger i veckan, osv.
Kom igen nu, detta är allvar! Här hjälper det inte att sjunga “We shall overcome”. Nu är det förändring som krävs. Detta är på riktigt!!!
Och, kom ihåg, vartenda litet steg i rätt riktning är i alla fall ett steg i rätt riktning! Så gör det du kan idag! Bli en del av lösningen, för den finns fortfarande, tro det eller ej!

Klimatfrågan

"Det är egentligen fel att betrakta
klimatfrågan som enbart en miljöfråga.
Det är en social, ekonomisk och säkerhetspolitisk fråga. Det handlar om människor i vissa länder som släpper ut gaser som kommer att påverka förutsättningarna för liv och välfärd i andra.
I normala fall har vi inte rätt att ta andras hem och hus. Vilken rätt har vi då att agera så att miljontals människor under havets marsch mot land förlorar sina hem och möjligheter till försörjning?"

Christian Azar

Makten över klimatet

Allt vi äter har en historia. När vi sätter tänderna i ett äpple eller en banan, eller smuttar på en kopp thé, inmundigar vi också historien produkten är buren av.
Vissa av dessa produkters historia vill vi inte veta, jag lovar er...

Andra produkters historia tar vi gärna del av. De kan innehålla spännande resor, möten med speciella människor, växt i god jordmån, osv.
Flera av de produkter som hamnar i våra kroppar har vuxit mycket långt härifrån, alltför ofta är de besprutade med olika mer eller mindre giftiga kemiska preparat i flera omgångar under växtperioden och behandlat med något, mer eller mindre giftigt, ämne efter skörd, inför frakt osv. Människorna som brukar jorden, sprutar och skördar, packar det vi sedan skall äta kanske lever under miserabla förhållanden.

Tänk om vi kunde ta del av fruktens historia innan vi delar den med tänderna… Hade vi ätit den då?

Vi är vad vi äter. Gamla celler byts ut av nya celler. Det vi stoppar i munnen blir så småningom celler i våra kroppar. De skall bära oss, hjälpa oss att tänka, att arbeta, att älska...

Jag är säker på att om vi väljer närproducerat när vi handlar i affären, gör vi både oss själva och hela planeten en god gärning. Väljer vi dessutom närproducerat, ekologiskt och minskar ätandet av köttprodukter betydligt kan vi både äta och sova med gott samvete, i trygg förvissning om att vi är en del av lösningen istället för en del av problemet. Både när det handlar om vårt eget mående, vår egen cellproduktion, planetens fortlevnad och minsta möjliga klimatpåverkan.

Vi har en oerhört stor makt att förändra! Börja nu!

Så kommer då ett inlägg från Alnarp som handlar om det jag skrev i min blogg häromdagen. Måste bara klippa in det hela. Naturens läkande och helande kraft på oss människor är mycket stor, vetenskapen bevisar, dags för en genomgripande förändring inom sjukvården kanske?

Dagens sjukvård har försummat naturens läkande inverkan på människan, anser forskare på SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet. Forskning vid SLU visar att daglig vistelse i skog med lövträd minskar psykisk ohälsa och stress.

- Vi har kunnat visa att ju längre tid man spenderar i lövskog, desto mindre stress upplever man, säger Matilda Annerstedt som är forskare vid SLU i Alnarp. Matilda Annerstedt är distriktsläkaren som kände sig frustrerad av att möta så många patienter som var sjuka av stress, men där det var uppenbart att medicin eller sjukskrivning inte var botemedlet. I stället sadlade hon om och blev forskare för att söka efter sambanden mellan hälsa och skog.

- Det är klarlagt att naturen har en lugnande inverkan, säger Matilda Annerstedt. Vi kan idag stapla studier som visar att pulsen sjunker och halterna av stresshormonet cortisol minskar när man kommer ut i skogen. Det finns klassiska experiment som visar att utsikt mot skog påskyndar läkningen efter operationer, att närhet till natur kan minska brottsligheten i ett bostadsområde och att konditionsträning ger bättre resultat i naturen än på ett gym.

De nya rönen presenteras i dagarna vid Skogskonferensen i Alnarp.

Höst

Höst.
Löven släpper från träden och regnet står som spön i
backen och piskar,
tillsammans med vinden,
rent,
rent från det gamla.

Tänk att få vara ett träd.

Naturens betydelse för vär hälsa

Naturens betydelse för människors mående och hälsa är en kunskap med sin historia långt bak i tiden. Redan de medeltida klostren kände till och använde sig av denna kunskap. Tar vi del av den gamla läkekonsten under 17-1800 talet ser vi att den förespråkade ljus, luft och grönska som viktiga mediciner i tillfrisknandet. Självklart byggdes också därför sjukhusen i natursköna omgivningar och man anlade vackra parker runt sjukhusen.

Tittar vi på de gamla sanatorierna var de ofta förlagda till en naturskön omgivning där patienterna kunde stärka sig och återhämta sin borna kraft när de väl blev så pass friska att de orkade gå ut. Innan dess kunde de titta ut genom fönstret på de fantastiska stora träden eller de vackra rabatterna med alla sina blommor.

Patienterna var delvis också med i trädgårdsarbetet eftersom man ansåg att det hade en terapeutisk verkan. De grönsaker man odlade var dessutom viktiga för sjukhusets ekonomi och användes i köket för att sedan hamna på mattallriken hos patienten. Redan 1865 skrev Olmstedt att naturen hade en förmåga att återställa människan från den vardagliga stressen…

1940 talet blev startskottet för ett nytt sätt att se på människan som varelse. Funktionalismen och den sociala ingenjörskonsten gjorde sitt intrång och en tekniskt rationell syn på människan tog snabbt över det som hade varit det förhärskande i många år tidigare. Det fick sina följder i hur städerna och hela infrastrukturen byggdes upp kring oss.

Det betydde bland annat att det inte längre var betydelsefullt att bygga sjukhusen i gröna lummiga områden, huvudsaken var att deras placering var effektiv och att funktionen var tekniskt rationell. Byggnaderna blev därför oftast stora med få om ens några möjligheter för patienten att uppleva grönska och natur. Höga hus med långa korridorer och hissar inbjöd inte till utevistelse. Man placerade istället byggnaderna ofta i centrum av städerna.

Runt sjukhusen fanns inte längre några gamla stora träd att söka lugn och harmoni ur. Inte heller någon utsikt över blommor eller annan färgprakt. Under lång tid var allting vitt och kliniskt runt patienten utan så mycket som en färgklick och ingen annan doft än medicin, rengöringsmedel och desinfektionsmedel kom in i patienternas näsor.

Trädgårdsarbetet som terapeutisk verksamhet ersattes med hobbyliknande verksamhet som att måla korgar och väva, m.m. för de som var tillräckligt friska för att vilja göra något annat än att ligga i sängen.

Denna infrastruktur som snabbt växte fram ur funktionalismens och effektivitetens tankar är helt förhärskande i dagens västerländska samhälle. Den föser in oss i en fålla som vi nu vet - med den forskning vi har att tillgå idag - att vi inte bör vara i, att vi inte mår bra av att leva i, men vet inte hur vi skall kunna ta oss ut ur den.

Vi är komplicerade varelser, människor, med mängder av komplicerade behov som inte alls har funnits med i tankarna när vi har byggt upp det samhälle vi har idag. Och som alltså ännu mindre blir tillfredsställda. Det vore fantastiskt om vi kunde använda den kunskap vi har kring naturens betydelse för vår hälsa idag så att vi kan sluta vara fångar i en funktionalistisk labyrint!

Citat

"Att hjälpa fattiga med att ta sig upp ur fattigdomen är inte en fråga om att vara moraliskt överlägsen, att ha medlidande, vara storsint eller heroisk. Det är helt enkelt en fråga om att vi måste sluta vara idioter."

Tor Nörretranders

Idag känns det viktigt att skriva om havet och det liv som existerar under ytan. Idag när vi får vår första marina nationalpark!

Det har hänt en del sedan jag drev dessa frågor, men inte tillräckligt mycket. Kanske inte så mycket alls egentligen... Ibland upplever jag det som att beslutsfattarna bara fenissar ytan, gjuter olja på vågorna eller hur man nu skall uttrycka det.

Här nedan är stora delar av den problembild som vi ställde upp för 7 år sedan. Det enda jag kan se är förändrat när jag läser detta är att vi nu har fått en marin nationalpark.

· Bifångsterna är ett stort problem.
· Fisketrycket är för stort för de egentliga resurser som finns.
· Lekbiomassan hos flera arter är för liten.
· Forskningen har för lite resurser. Vi vet för lite.
· Samverkan och förståelsen för problematiken inom EU är skrämmande låg.
· Politiken agerar inte tillräckligt kraftfullt.
· Det finns så gott som inga platser i havet där fisken får vara ifred.

Några lösningsförslag:
· Ta fram och använd selektiva redskap. Bedriv riktat fiske.
· Minska fisketrycket
· Åtgärda övergödning och miljögifterna
· Stoppa torskfisket temporärt på vissa platser
· Skapa skyddade områden, reservat i någon form
· Lokala/regionala förvaltningsplaner för kustzonerna tas fram i samverkan mellan fiskare, forskare, miljöorganisationer, politiker, m.fl. Ansvar för – förtroende att…
· Öka kommunikationen mellan olika parter så att förståelsen för problematiken breddas hos alla.
· Sätt upp tydliga, mätbara mål för hur havets resurser skall förvaltas. Ta fram åtgärdsplaner och gör kontinuerliga uppföljningar av resultaten.
· Havsforskningen måste få mer resurser.

Hur länge ska vi vänta, hur många år skall gå...

"Att lära är att komma underfund med vad du redan vet

Att handla är att bevisa att du vet det

Att undervisa är att påminna andra att de vet det lika bra som du själv"

Richard Bach

Eko – logi – nomi – eko
När jag som hel och ytterligt komplex människa blir reducerad till konsument blir jag förtvivlad. Det får mig att göra uppror inombords. Jag fixar det helt enkelt inte.
Detta tror jag är ett av de mest allvarliga misstag vi begår i dagens ekonomistiska samhälle. Vi är inte längre medborgare – medmänniskor – vi är konsumenter. Kunder. Det är ett oerhört övergrepp på oss alla.
Följderna, som jag ser det, blir att vi agerar som man förväntar sig av oss. Vi svarar an, eller om man hellre vill det, vi tar ansvar. För visst gör vi det! Vi tar vårt ansvar seriöst och tydligt, vi konsumerar som aldrig förr. Det är det budskapet vi får till oss dagligdags, ”Handla er ur krisen, vi måste konsumera”. Så det gör vi…
Det är för mig en total motsättning mellan att fortsatt kunna leva på denna, vår enda planet, och en fortsatt ökad tillväxt. Det funkar inte! Det är inte så att logiken haltar, den slår i taket helt enkelt. Det går inte. Resurserna är ändliga!!!! När den sista tigern är död finns tigern inte kvar längre. Den är borta.
Vi måste helt enkelt komma ur detta ekonomiska ekorrhjul som kallas tillväxt. Det leder oss över stupet. Resultatet av den förda ekonomiska politiken hittills är att vi i en accelererad takt går mot global uppvärmning med följder vi egentligen bara kan ana oss till idag.
I magasinet New Scientist visar respekterade brittiska forskare inom filosofi, ekonomi och statsvetenskap att den vägen vi går på snart kommer att leda till träskmarker, kärr, gyttja och lera. Vi måste byta väg! Vi blir lurade helt enkelt.
Det absurda i vår situation, enligt Kate Soper, en brittisk filosof, illustreras av hur vår ekonomi profiterar på att sälja tillbaka till oss det vi gladeligen mist genom att vi arbetar för mycket; Fritids och turistcenter som säljer oss ”kvalitetstid” med barnen, cateringföretag som levererar ”hemlagad mat”, dejtingföretag som sörjer för våra relationer så att vi träffar just den som är den absolut rätta för oss, träningslokaler där vi betalar för att trampa på en motionscykel eftersom vi använder bilen för mycket osv, osv.
Ett argument tillväxtivrande ekonomer använder sig av är att vi måste lyfta folk ur fattigdomen. Enda vägen är ökad tillväxt, säger de. Andrew Simms argumenterar med räkneexempel där det blir tydligt – om man vill se det alltså – att om man skall få de allra fattigaste människorna upp till en intäkt på runt 3 dollar om dagen kräver det en biokapacitet av 15 planeter. Det har vi inte, eller har ni sett några fler planeter än den vi bebor?
Men det finns hopp, en möjlig metod är Green New Deal som lanserades i oktober förra året. Den uppmanar till kontroll av kapital och skattereformer för att stabilisera ekonomin och få fram kapital till en snabb och omfattande omställning till en långsiktigt hållbar politik. Den kommer att bidra till tusentals nya arbetstillfällen och samtidigt minska inkomstklyftorna mellan fattiga och rika.
På några få dagar använde USA och Storbritannien enorma summor i försöket att rädda det förlegade och tillväxtdrivna finanssystem vi har idag från total härdsmälta. Det finns medel alltså, vi kan om vi vill!

"En ärlig övertygelse kan åstadkomma en hel del även om den ofta medför våldsamma personliga kostnader. Om den kan hållas vid liv blir det möjligt att på ett seriöst sätt ta itu med det moderna samhällets grundläggande problem varav ett av de största är hotet om utplåning av hela jordklotet."

Noam Chomsky

Ibland går jag upp tidigt på morgonen, vid tre-fyratiden, och åker ner till havet. Det finns nästan aldrig någon annan människa där då och oändligheten blir påtaglig. Litenheten tränger sig på och lugnet infinner sig. Havet har en förmåga att skölja in i en. Det rensar och sköljer bort och ut allt så man blir helt tom. Vatten är fantastiskt. Skogen på sitt sätt. Där kan man tänka och ofta komma till rätta med saker och ting. Vid vattnet blir man bara tom, vilket jag brukar behöva när kaoset tränger sig på och in.

Men vad döljer sig under ytan? Vad händer i vår hav under tiden som vi står på land och tittar på? Mycket, säger de som vet. Dessutom mycket som vi inte vill skall hända, om vi bara såg det.

Vi bor i ett län, Halland, där alla kommuner utom en gränsar till havet. Tillsammans med flera mycket duktiga människor genomförde vi ett projekt – i Naturskyddsföreningens regi – 2002 som hette Operation Livbåt. Vi anordnade seminarier på olika ställen utefter kusten från Lysekil i norr till Halmstad i söder. Inbjudna som föreläsare till seminarierna var forskare, fiskare, miljöorganisationer och politiker. Det var nog första gången dessa olika grupper träffades under de formerna.

Ambitionen var att lära oss mer och lära känna havet lite bättre. Och att få dessa parter att prata med varandra, lyssna på varandra och börja kommunicera. I publiken satt alla som så ville, och personligt inbjudna politiker. Det blev tydligt för mig att det allra första man måste göra när det gäller havsfrågor är att komma överens om sakernas tillstånd. Finns det någon fisk? Finns det inte någon fisk? Var finns fisken, vilka arter och vad beror det på? Osv.

Sedan kom Isabella Löwins bok Tyst Hav – en ögonöppnare för många hoppas och tror jag.

Den 9 september får vi i Sverige vår allra första marina nationalpark. Går det framåt med havsfrågorna? Mår ekosystemet havet bättre idag än för 7 år sedan? Det är berättigade frågor för här finns det mycket vi inte har en aning om.

Jag blir oroad när jag tänker hav. Det som inte syns finns inte, säger man ju. Det enda som i stort sett syns när det gäller havet är vågorna. Det som finns därunder ser vi inte. Hade det på land sett ut som det ser ut på havens botten efter bottentrålar exempelvis hade vi reagerat och agerat omedelbart. Det lovar jag!

Jag skulle vilja ha tillgång till bra filmer som visar på både det vackra och den oerhörda förstörelsen som sker i våra hav - vad finns inom området, vet ni? Visa för folk i olika sammanhang, väcka opinion, det är alldeles för Tyst kring våra hav...

Förprecis som när det gäller Dig eller mig så finns det så mycket att förundras över när man väl kommer under ytan…

”Antag att du har fem mil till arbetet, så att du kör bil tio mil om dagen. Det gör du kanske på ungefär en timme. Men tar det verkligen en timme att köra 10 mil?

Låt oss räkna efter (siffrorna är redan lite föråldrade, men proportionerna är korrekta).

Det kostar ungefär 200 kronor att köra bil 10 mil. De tvåhundra kronorna måste man arbeta ihop. Medelinkomsten per timme efter skatt är 50 kronor. Det tar alltså 4 timmar att få ihop pengarna till bilkörningen.

Jamen, då tar det ju inte en timme att köra bil 10 mil utan 1+4 timmar, det vill säga 5 timmar!

Då är ju medelhastigheten 20 km/h (avståndet 10 mil, det vill säga 100 km under 5 timmar).

Då kan man faktiskt lika gärna cykla!”

Ur boken Tio tankar om tid av Bodil Jönsson, 2000

Nu hoppas jag att kommentarerna skall fungera. Jag har ändrat en del inställningar, alla jag kan hitta till... så fortsätter jag mina filosofiska diskussioner och hoppas ni kan hänga på.



Människans beteende och agerande har stor inverkan på miljön. Vilka de ekologiska konsekvenserna blir av förbränning av fossila bränslen, utrotning av ett stort antal djurarter, skövlingen av regnskogar, förgiftning av vatten och land, vet vi inte idag. Forskning genomförs inom mängder av olika ämnesområden men eftersom naturen är oerhört komplex har vi svårt att exakt verifiera några sanningar. Tänk bara på växthuseffekten och alla diskussioner som omger den frågan.



De samband, den livets väv, som utgör hela vårt arv och det som lever och existerar på vår planet är fortfarande till stora delar outforskade och framförallt oförstådda av vetenskapen.
Men en sak kan vi med säkerhet fastställa och det är att vi påverkar.

Vi blir också påverkade. Vi blir påverkade av händelser, av olika intryck vi får dagligen och av hur andra människor mår. Det formar i stort hur vi mår själva.



Att sedan detta; hur vi mår själva, har stor betydelse för vårt beteende och vårt agerande är väl belagt genom mängder av olika studier som behandlar människans beteende.



Det är därför svälten i världen inte nebart är en mänsklig och personlig katastrof utan också är ett av de allra största miljöhot vi har!


I den del av världen jag lever i äter vi oss oftast mätta, andra saker har betydelse här. Jag är säker på att för att kunna bidra till att ”rädda världen” - ett uttryck jag ofta använder för att vara lite smått ironisk, men också för att det faktiskt är min drivkraft - så är vi tvungna att lära oss förstå människan. Lära oss förstå vad det är som gör att vi handlar som vi gör, när många av oss de facto vet att mycket av vårt agerande är destruktivt. Både gentemot den planet vi lever på, men också mot oss själva som art. En art bland många andra som skall, måste, samsas om de tillgångar som finns på jorden. De ändliga tillgångar som dessutom skall finnas kvar till framtida generationer.

Per Wickenberg och Bodil Jönsson, talar i sin bok ”På goda grunder” om känslan och hur viktig den är i sammanhangen att bry sig om och engagera sig. De menar att i den process som skapar kunnandet intar känslorna en viktig del. Som exempel visar de på att man mycket väl kan vara medveten om att kvicksilver i naturen skadar både fåglar och en själv, men samtidigt kan man, trots denna kunskap, krossa sin kvicksilvertermometer mot en sten.

”Det hjälper inte att veta att fåglar dör om man inte kan känna att de dör.”

Det är känslorna tillsammans med kunskapen som avgör vad som händer i ens medvetande och alltså i förlängningen hur man agerar i sitt liv. Och känslorna är de som ger upplevelser.

Demokrati, engagemang, mod

Som ny i politiken måste man ha en blogg – säger de… Så då startar jag väl en då!

Jag har varit Miljöpartist långt innan Miljöpartiet fanns så valet av partitillhörighet var inte särskilt problematiskt. Dock var det problematiskt att våga välja att vara aktiv i ett politiskt parti. Intressant tycker jag, därför tänker jag diskutera runt just den frågan i mitt allra första inlägg på bloggen.

Demokrati är skört. Nästan som kristall, känns det som. Demokratin är avhängigt av att ett stort antal människor vågar engagera sig politiskt, arbeta gemensamt för någonting, längst fram eller en bit bak i leden, spelar ingen roll, men de måste våga sig dit.

Jag har engagerat mig för miljön och livet sedan barnsben, mer och mer aktivt ju äldre jag har blivit. Jag har läst geovetenskap och biologi på Chalmers universitet, därefter arbetade jag som en av de första Agenda 21 samordnarna i landet – i Hylte kommun. Därifrån blev jag aktiv i Naturskyddsföreningen i Hylte som sekreterare, därefter ordförande i länsförbundet Hallands Naturskyddsförening. Där drev jag en hel del havsfrågor, bland annat ett projekt som hette Operation Livbåt och ett som hette Stressad människa – Stressad jord. Jag blev invald i SNF riksstyrelse och var vice ordförande där ett kort tag innan jag valde att lämna det. Har suttit med i Miljöforum Hallands styrelse flera år. Jag är medlem i Greenpeace sedan många år, har varit medlem i Amnesty International och arbetat aktivt där, stödjer Läkare utan gränser, är tigerfadder hos WWF, har drivit eget företag där jag gjort en del rapporter bland annat medverkat i Våra ekologiska fotavtryck för just WWF.

Jag har alltså inte haft några problem att stå upp för planeten jorden, människan och allt annat liv och fortsatt överlevnad tillsammans i denna vår gemensamma värld, den enda plats vi har att leva på.

Jag har också i alla år varit en aktiv kämpe för djuren, eller kanske hellre för allt livs lika rätt till respektfullt och värdigt bemötande. Aldrig tvekat att ta en tydlig ställning för just detta.

Jag har som sagt haft mycket att engagera mig i och tog en behövlig rast från ”Rädda världen” uppdragen för några år, sedan kom tanken till mig: Om jag skulle ta och bli politiker nu, det har jag inte provat. Kanske kan jag göra något konstruktivt där och samtidigt lära mig hur den arenan fungerar."

Snabbt kom frågorna och tvekan inombords: Vågar jag verkligen det, vågar jag bli medlem i ett parti, vad skulle man säga på jobbet, vad kommer mina vänner att säga, tar de avstånd från mig, ställer det till problem. Tänk om jag inte håller med i allt som ”partiet” säger? Jag har ju hört så mycket om hur hårt ansatt man blir som politiker, både av sina egna men inte minst av media, Skulle jag fixa det, jag som är så blödig, osv?

Ja frågorna var många och jag vacklade till ett par gånger, därefter har jag funderat på anledningen till min reaktion. Jag har dryftat det vid olika tillfällen med flera kloka människor och alla säger i stort samma sak:

Demokratin är avhängig av att människor vågar och vill engagera sig. Att ta aktiv ställning och bli medlem i ett politiskt parti skrämmer många, ändå är det en nödvändighet om vi skall kunna behålla vår demokrati. Och det vill vi väl?

Vad är det som skrämmer?