För flera år sedan hade jag en mycket god vän. Jag lärde känna honom när han var 11 år, en pojke med en egen häst som han kunde göra vad som helst tillsammans med. Att titta på honom när han "lekte" tillsammans med sin ponny var som att gå på cirkus. Helt fantastiskt! Han stod upp på hästens rygg och balanserade i full galopp och mycket, mycket mer.

Jag var 18 år när jag lärde känna honom och vi blev mycket, mycket goda vänner genom många år av våra liv. Hans mamma dog när han var 17 år.

Han var oerhört klok. Mycket av den musik jag lyssnar på idag och fortfarande verkligen uppskattar introducerade han i mitt liv. De böcker som har betytt oerhört mycket i mitt liv, som jag har läst om och om igen, introducerade han i mitt liv. Så många långa kloka samtal vi har haft. Många kvällar har vi suttit och filosoferat, om livet, om människans tillkortakommande, om skuld, om hur man bär sig åt för att lappa ihop sitt liv när det trasats sönder i små, små revor. Var man hittar alla delar igen för att få det helt. Hur man bär sig åt för att gå vidare när man som 12 åring har fått gå emellan när pappa är på väg att döda mamma med kniv. När man gång på gång har fått skydda sin mamma från sin fulla pappas slag.

Även detta liv slutade som de flesta liv med denna bakgrund slutar. Med en överdos. Min gode vän knarkade i många år innan han tog sin sista sil. Efter att ha fått ärva en hel del pengar som 17-åring var han borta ur mitt liv nästan tre års tid. En dag ringde han igen. När jag svarade hörde jag honom med sprucken gråtfull röst i andra änden sa "Det spelar fan i mig ingen roll hur länge man har varit borta eller vad som har hänt under tiden. När man slår det här numret är du alltid där!" Det var något av det vackraste en människa någonsin sagt till mig.

Han hade varit i Köpenhamn och trippat många gånger sedan vi träffades sist. Han kom hit och fick bo här ett tag, ett magert skelett av ung pojk. Helt uttömd både i själ och kropp. Han började sin vandring tillbaka, den vandring han så många gånger senare startade om och varje gång med lika stor beslutsamhet. Denna gången skulle han fixa det! Periodvis var han ren, inga långa tider men ändock. Jag fanns där alltid när han behövde mig, det var egentligen det enda jag kunde göra för honom. Det visste han och det visste jag. Många otroligt sorgliga saker hände i hans liv, det är egentligen alldeles ofattbart när man tänker på allt, men så var det och efter den sista riktigt stora förlusten för honom ville han flytta från staden till en lägenhet långt från sina kompisar. Jag körde flyttlass, hjälpte honom att boa in sig. Det var en ljus och fin lägenhet. Efter tre veckor var han död. Överdos hemma i vardagsrummet. Och vet ni vad jag är mest tacksam för. Att han slapp dö på en smutsig toalett någonstans där ingen visste vem han var.

Jag fick en bunt av hans dikter av honom en gång. En av dessa delar jag med mig här till er;

När det mäktiga blir övermäktigt

då vill jag sluta leva

När jag får dej att skratta

omvälvs allt i ett varmt ljus

och jag vill leva i all evighet

När de stumma talar och de blinda ser

då vill jag förstå

När du är mottaglig för allt jag har

och vill ge dig är jag lycklig

och ser inga gränser

När älvorna dansar och tiden står still

då vill jag gråta

när färgerna får liv

och det ofattbara talar

då finner jag mening med livet

Tio Tellus Bud

Så här i juletid har jag tagit mig friheten att skriva nya "Ten commitments for survival". På svenska kanske Tio Tellus Bud.
1. Du skall icke bidra till utsläpp av växthusgaser i sådan omfattning att det skadar dig själv, andra eller annat
2. Du skall icke använda sådant som bidrar till en uttunning av ozonlagret
3. Du skall icke inledas i frestelse till förändrad markanvändning utan att först ha genomfört en konsekvensbeskrivning
4. Du skall icke vara girig i din vattenanvändning
5. Du skall icke bidra till förlusten av biologisk mångfald
6. Du skall icke resa på sådant sätt att det bidrar till försurning av haven
7. Du skall icke giva en större giva än mottagaren kan hantera vid tillförsel av kväve och fosfor till land och hav
8. Du skall icke använda produkter som bidrar till spridning av aerosoler i atmosfären
9. Du skall icke medverka till att miljögifter tillverkas och används på planeten
10. Du skall tro på dig själv som på din nästa. Du kan förändra du också!

Ni som föredrar den vetenskapliga versionen så finns de 9 planetära gränserna på
http://www.stockholmresilience.org/planetary-boundaries

Skall 2009 vara det år då tillväxtbegreppet, som det har mätts och presenterats hittills, börjar falla sönder på riktigt?

I så fall är människan ett stort steg på väg in i en ljusnande framtid...

2009 lyckades äntligen ifrågasättandet av tillväxt, på det sättet vi mäter det idag, nå ut i media! "Tunga internationella nationalekonomer ifrågasatte om BNP är ett vettigt sätt att mäta tillväxt, kanske borde också miljön ha ett pris." Ja, kanske borde det som borgar för vår överlevnad på denna planet; naturen och miljön, också ha ett pris. Det kan väl låta vettigt, eller hur?

Eller kan vi hitta på något annat sätt att visa på värde än att mäta det i pris/pengar? Bara en undran... Friska, välmående nyfödda barn som lever vid tio års ålder enheter...Ren luft enheter...

Kan vi komma överens om detta först så kvarstår två minst lika viktiga frågor att lösas:
1. Vem som skall värdera de olika sakerna som ren luft, rent vatten osv. Skall allas vår store Gud Marknaden göra det? Eller skall de som inte har några pengar att handla saker för också värderas och få vara med och bidra med sin kunskap?

Skall alla folkgrupper i hela världen ha vetorätt eller bara de vanliga ”Ledarna” för landen, antingen de nu råkar vara diktaturer eller demokratiskt valda regeringar.

Skall de som kan mest om hur natur och miljö fungerar på riktigt få mer påverkan än människor som aldrig har satt sig in i dessa fundamentala frågor kring allas vår överlevnad.

Vem skall driva frågorna kring de olika värdena? Vem berättar för oss hur stort värde den indonesiska orangutangstammen har, den som finns kvar några år till i de spillror av regnskog som har överlevt skövlingarna där. Skall skogsfolken, de som lever på det som skogen ger, göra det eller skall de som kör ut timret ur skogarna göra det?

Kanske skall kinesiska företrädare driva frågan om hur stort värde den indiska tigerstammen har för dem. Nu eller om 100 år?

Eller skall Sveriges nuvarande regering vara den som driver frågan kring hur mycket en sjuk och icke arbetsför människa är värd?

Och så sist men faktisk lika viktigt;

2. Hur skall processen gå till? Skall man kanske våga sig på att anlita proffs på processhantering?

Klimatspelet - det nya dödsspelet

Visst är det oroande, det finns ju liksom ingen tid kvar känns det som. Och så oerhört trist om man tittar i backspegeln. Jag menar, hur många år har vi inte tjatat och ifrågasatt och påpekat, men ingen har lyssnat, inga förändringar, åtminstone inte tillräckliga. Inte förrän nu när det helt plötsligt har kommit in i vår egen trädgård.

Det är oerhört viktigt och avgörande vad vi små individer gör, vilka köp vi väljer att genomföra och vilka vi väljer att låta bli, vilka val vi gör i vardagen. Det är helt enkelt livsavgörande för framtiden!

Lika viktigt är det att det måste till ett flertal mycket obekväma politiska beslut NU.

Den vanliga människan, du och jag, har oerhört mycket makt när vi blir tillräckligt många och har lite tid på oss. Men vi kan inte fixa detta själva, de som bestämmer måste, för en gångs skull, våga gå före denna gången. Vara de ledare som de hela tiden påstår att de är.

För hur vi än vrider och vänder på oss är den största majoriteten av jordens befolkning mycket mer intresserade av andra frågor än just klimatfrågan; Mat för dagen till exempel. Och tyvärr brukar de som sitter i ledande ställning vara mer intresserade av sin egen personliga framtid, nästa val, olika personligt vinstgivande strategier, än av att fatta de allra bästa besluten för planeten och människan (och sig själv också - tro det eller ej) för framtidens barn. Så har det åtminstone visat sig vara flera, flera gånger om man tittar i backspegeln.

Vi är många som aktivt har kämpat i många, många år. Levt omtänksamt mot det som finns runt oss, miljömedvetet så gott det nu går i detta samhälle, ofta med en hel del uppoffringar till följd. Det är helt fantastiskt nu när vi blir fler, men vi får liksom inte glömma bort att det finns ett stort antal människor i andra länder som inte har möjligheten att fundera på denna fråga för de måste se till så att de överlever dagen, eller så att deras barn gör det, just nu. Då har man inte kapaciteten att tänka framåt. Då kan man inte fatta de där besluten om vad som kan tänkas vara bäst för oss alla och planetens framtid.

Det finns också mängder av vanliga människor på denna planetens yta som inte har förstått hela vidden av detta klimatspel vi alla är med och spelar. De har liksom inte fattat reglerna. Och när de väl har förstått de reglerna som gäller just nu har spelet gått in i ett annat skede, med helt andra regler…

Vi som bor i dessa välmående länder som vi faktiskt gör måste vara beredda att ta en så mycket större del av bördan. Var finns de politiker som vågar fatta de stentuffa beslut de måste fatta? Finns de idag?

För dagen känner jag mig inte särskilt optimistisk. Jag är dock oerhört nyfiken och slutar aldrig att hoppas. Jag slutar heller aldrig att göra det jag kan göra själv i det lilla och i det stora, för att det skall bli så litet avtryck som möjligt efter mig som enskild individ och det liv jag väljer att leva.

Och så hoppas jag av hela mitt hjärta att det finns tillräckligt många modiga politiker som har förstått hur klimatspelets regler ser ut idag, som gör sina mycket genomtänkta drag för att vara med och skapa ett så rättvist spel som möjligt, som förstår att denna gången är de sedlar som vi använder som valuta inte mer värda än monopolpengar. Helt andra värden än pengar står på spel. Världen står på spel! Framtiden för planeten ligger i potten.

Jag mår illa.
Har nyss tittat på Rapport nyheterna 19 30 och undrar vart världen är på väg. Alexander från Kosovo är ett apatiskt flyktingbarn. Hans familj, mamma, pappa, och lillebror är utvisade. De skall åka tillbaka till Kosovo och lämna sin apatiske son kvar här i Sverige. Alexander ligger dagarna i ände och tittar in i väggen och är okontaktbar. Så har ahn legat i tre års tid nu.
Vart är vi på väg när tre domare som tydligen är i total avsaknad av känslor, har så stor makt att de får lov att slå sönder en familj så totalt och slita en förtvivlad mor från sin sjuka son? Hur kan detta få lov att hända?

Det skall vara självklart att apatiska barn skall få lov att stanna i Sverige. Vad är det för land jag bor i numera? Jag vill inte leva i ett samhälle som grö så här! Jag vill inte vara en del av detta barabariska hanterande av människor i nöd. Jag kräver att hela familjen får stanna i Sverige och att de får reda på detta nu!

http://svtplay.se/v/1812314/smalandsnytt/familj_med_apatiskt_barn_splittras?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,1812314/sb,k103340,1,f,-1

Vilken skicklighet!

Att debatten om utförsäkringen av sjuka människor i Sverige tog fart. Att regeringen tvingas backa ett steg.

Vilken fruktansvärd oskicklighet!

Att de som idag styr vårt land har en människosyn som är rent ut sagt skrämmande.

Fortfarande kommer tusentals individer i vårt före detta solidariska Sverige att utförsäkras vid nyår, nästa månadsskifte osv.

Regeringen måste backa flera steg till, slå in på en helt annan väg helt enkelt. Detta är skamligt, ovärdigt och alldeles fruktansvärt!

Ten and out...

Härom veckan var jag i Polen för att finnas med som lyssnare på ett tvådagarsseminarie om Hippoterapi och Dogoterapi. Alltså användning av häst och hund i rehabiliterings- och/eller habiliteringssyfte. Det var några mycket inspirerande och lärorika dagar.

I Polen är det nämligen så att där är det läkare och professorer som forskar kring frågan och tar hjälp av hästen och hunden vid behandlingar av olika tillstånd eller sjukdomar. Det finns ett antal centers på olika ställen i landet som tar emot barn och vuxna under olika långa perioder. Runt de som behandlas finns ett team av vårdare, sjukgymnaster, läkare, psykologer osv.

Det finns en hel del forskning gjord på området och vittnesmålen var många dessa dagar, på den verkan som djuren har på vårt mående. Det var underbara dagar med gästfria människor och mycket kunskap levererad.

I Sverige har vi väldigt mycket kvar att göra på detta område. Så fort de gröna terapierna möter den vita verkligheten här i vårt land så är det de gröna terapierna som drar det kortaste strået. Så har det varit hittills. Men jag tycker mig kunna skönja en vilja till förändring, en gnutta nyfikenhet som kommer i dagern ibland. Visst Socialstyrelsen är Socialstyrelsen, men det finns modiga läkare och modiga psykologer som vågar prova och med all den kunskap och dokumentation som finns borde man inte behöva vara speciellt modig för att göra det.

Det finns många som har behovet - och idag finns det till och med kriterier framtagna inom området för de behandlare som skall utföra terapin så nu känns det som att nu borde vi börja våga på allvar!

Jag hoppas få fortsätta arbeta för att få till ett fungerande samarbete och utbyte med både Polen och exempelvis Finland som även de har kommit mycket längre än oss i denna utveckling, och få saker och ting att börja hända på fler ställen i Sverige.

Jag lovar er, har man väl en gång närvarat, sett och känt det som händer när en funktionshindrad person, barn, ung eller äldre, möter hästen eller hunden så vet man att det sätter igång något som vi medmänniskor inte mäktar med att sätta igång. Visst behöver vi forska på VAD det är som händer, men ATT det händer något positivt det vet vi!