Biologiska mångfaldens år i år får mig att fundera.

Hur många olika arter finns på vår jord?

Hur många arter är utrotningshotade?

Hur gör vi med vårt hopp, vår egen personliga utmaning att agera?

Jag förde en dialog med en gammal vän om just detta ämne på facebook häromdagen. Det hela berörde mig djupt då han uttrycker den förtvivlan kring vad som håller på att hända som jag är övertygad om att många, många människor känner idag; med planeten, framtiden, naturen, djuren och oss själva.

Min vän skrev: Enligt Ahmed Djoghlaf, generalsekr. vid Konventionen för Biologisk mångfald, är det stor risk att 10% av alla arter försvinner för varje grads global uppvärmning (2010-01-25). Vilket innebär att 40% av alla arter på jorden kan vara utrotningshotade inom 50 år, innan mina barn blir pensionärer. 600.000 arter, minst.

http://www.guardian.co.uk/environment/2009/sep/28/met-office-study-global-warming

Överskrider uppvärmningen 2° finns risk att uppvärmningen blir självgenererande, att människan inte längre kan stoppa den. IPCC varnar i ett scenario att utsläppen av växthusgaser måste börja minska någon gång mellan 2000 och 2015 om det ska vara möjligt att undvika överskridande av 2° uppvärmning.
http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5763-3.pdf sid. 41

Men utsläppen ökar fortfarande, förutom de två sista åren av ekonomisk kris, och kommer att öka kraftigt igen så snart konjunkturen vänder.

Detta gör att jag tappar hoppet och att jag inte kan begripa hur det kan vara möjligt att lösa alla miljöproblem på en gång och på så oerhört kort tid. Vad kan vi göra på 5 år?

Så långt uttalandet från min gode vän.

Så hur gör vi, hur resonerar vi inom oss i denna så oerhört svåra fråga. Min vän lyfter tanken att vi måste börja prioritera och sätta in åtgärder där vi kan se synergieffekter, alltså där vi kan rädda flera arter samtidigt.

Jag tittade i veckan på ett program från Nya Guineas djungler där mängder av nya arter hittas, samtidigt som skogshuggarna står i utkanterna och brummar med maskinerna... Alla de arterna som finns där finns ingen annanstans så om vi verkligen vill rädda många arter skall vi åka dit och sätta oss i en ring runt djungeln och försvara den. Det är en klart avgränsad yta så det borde till och med vara genomförbart...

Problemet när man börjar resonera i form av prioriteringar ligger i alla de givna förutsättningarna som måste finnas om det skall gå att prioritera på ett sätt som verkligen är till gagn för hela planeten.
Ett exempel bara:
Det måste existera en ärligt uppriktig vilja att prioritera och lösa de miljöproblem som är viktigast att lösa för hela planetens bästa, inte för egen vinst eller landets eller företagets egna vinst.
Finns de människorna på jorden som kan göra det? Ligger det i människans natur att agera så?

Ett annat viktigt problem när man resonerar i form av prioriteringar är att vi kanske låter bli att göra någonting åt de små sakerna runtikring eftersom det viktigaste ändå inte görs och då är ingenting någon idé. Farligt...

Så här tänker jag:

Jag har inte mandat att besluta vem som skall få leva och vem som inte skall få leva. Det vill jag inte heller ha, jag tror ingen levande varelse är mogen nog att ha det mandatet. Därför arbetar jag för livet generellt.

Jag måste tro att människor i beslutsfattande positioner med mandat har tillräcklig kapacitet att ta in den komplexa väv som livet består av. För att sedan agera i det. Jag måste också tro att folk i gemen har kapacitet att förstå och sedan göra val som är positiva för livet generellt. Visst misströstar jag emellanåt men jag hittar tillbaka till hoppet igen.

Och visst måste vi alla hoppas; Att mänsklighetens ledare till sist kommer överens om vilka problem som på riktigt är viktigast att lösa för hela planetens och mänsklighetens överlevnad och sedan löser vi dem tillsammans, ett efter ett.

Under tiden, tills detta händer, fortsätter jag att arbeta för det jag brinner allra mest för, eftersom där vårt hjärta är med som drivkraft, där händer det saker - i det stora och i det lilla.

Så min vädjan till alla som läser detta är:

Tappa inte bort hjärtat och hoppet och drunkna i alla siffror och ett resonemang om vad som är möjligt och vad som inte är möjligt. Ingenting, absolut ingenting blir ens en gnutta bättre för någon då.