Människans ovetenskap och tanklöshet...

Haven töms på fisk. Detta är inte enbart en ekologisk katastrof för oss alla och för livet i havet. Det är också ett djurplågeri som pågår med allas vårt goda minne av skrämmande stora mått.

Jag funderar ofta över människans okunskap. Tillsammans med den övertygelse många av oss bär på att vi vet och förstår nästan allt blir det ett skrämmande hot mot vår egen och andras nuvarande liv och framtid.

Vi behöver bara titta på hur kunskapen om vad människor och djur känner och inte känner har utvecklats för att förstå att de allra flesta av oss är okunniga om väldigt mycket. Det är inte så länge sedan (i detta land menar jag nu...) som man lärde ut till föräldrar att man skulle aga barnen så att de blev lydiga och rejäla medborgare. De tog minsann ingen skada av ett rejält kok stryk inte! Snarare tvärtom sa vetenskapen.

Samma var det med hundar och hästar och andra djur som vi skulle "tämja" och ha att utföra saker för oss.

Ett tag trodde vi till och med att djuren inget kände när man "plågade" dem, eller fostrade dem med våld. Så forskas det och vi lär oss nytt. Idag vet vi att det är skadligt och ofta långvarigt traumatiserande om barn får en "hård" och kärlekslös uppväxt.

Vi fortsätter att forska och har idag förstått att exempelvis hundar har i stora delar samma uppbyggnad av sin hjärna som vi människor har när det gäller det limbiska systemet. Alltså det system som handhar och hanterar känslor. De känner avundsjuka, sorg, glädje osv. på samma sätt som vi gör. Eller har åtminstone samma typ av byggnad i sitt limbiska system som gör att de bör ha tillgång till samma känsloregister som människan har. Tillsammans med det faktum att hunden inte kan resonera runt saker för att försöka förstå - på samma sätt som vi människor gör - tycker åtminstone jag att vårt ansvar är oerhört stort när vi umgås med och hanterar hundarna.

Det är hunden det, den vet vi en hel del om. Den är oerhört mycket forskad på, hela genuppsättningen är kartlagd och mycket är undersökt vad gäller hundens känsloliv. Därför vet vi idag att det inte är bra för hunden att få en otrygg, hård och kärlekslös uppväxt. Precis som med våra egna barn.

Så har vi alla de där andra djurarterna där vi - när det gäller de allra flesta - fortfarande inte har den blekaste aning om hur deras känsloliv fungerar. Hur mycket smärta de känner eller hur mycket ångest de känner när de utsätts för fysiskt våld, hur de blir om de växer upp som trygga individer och hur de blir om de växer upp som hårt utsatta individer. Vi vet det faktiskt inte. Vi behöver alla förstå att vi faktiskt inte vet allt, att vi inte har tillräcklig kunskap för olika påståenden vi gör.

Utifrån den insikten måste vi - enligt min mening - behandla alla levande varelser på denna planeten med respekt. Lika mycket respekt och omtanke som vi själva vill bli bemötta med.

Min fundering började i havet och jag avslutar också min fundering i havet. Jag undrar så vad som får oss att tro att bara för att djuren lever i havet så har de inga som helst känslor och man behöver inte ens fundera över hur man hanterar dem. Det verkar som de flesta tror att det som lever i haven bara simmar omkring där till människans nytta och nöje.

Bortsett från den tydliga rovdriften som vi människor genomför i haven runtom på planeten så gör vi också etiska övertramp av oerhörda mått. De allra flesta fångstmetoderna skulle varit förbjudna om det hade handlat om djur på land. Och vi kan faktiskt inte veta hur mycket smärta och ångest vi åsamkar de varelser som lever i haven genom de fångstmetoder vi använder för det har vi ingen forskning på och alltså heller ingen kunskap om, ännu... Vi kan bara tro och tycka.

Ting Tar Tid

De tre t:na. På morgonrundan med hundarna gick jag och funderade över tingens ordning.

Vi vill leva så miljövänligt som möjligt. Därför lägger vi mycket tid på att odla, göra i ordning växthuset på våren, förså och vårda de små plantorna, skydda dem för sol och uttorkning. Så, rensa, gödsla osv. Dessutom lagar vi helst all vår mat från grunden, gärna av det vi odlat själva och det gör vi både till oss själva och till hundarna. När vi kan cyklar vi istället för att åka bil, eller åker tåg istället för att flyga.

Ofta känns det som att vi inte riktigt hinner med så mycket mer än detta och att arbeta heltid, engagera hundarna och ta hand om hushållet, huset och gården.

Dock finns ju viljan och ambitionen hela tiden att åka på det eller det seminariet, blogga varje dag, ringa mina vänner mycket oftare, tillbringa en halv dag med pappa emellanåt, åka och hälsa på både min släkt och mina vänner, skriva mer, engagera mig i olika sakfrågor, osv, osv. Och när jag tittar på allt det jag verkligen hinner med blir jag faktiskt glad, borde kanske skriva loggbok varje dag för att se svart på vitt hur flitig jag är. För ofta känns det som att dagarna liksom bara slut, så blir det kväll och jag måste gå och lägga mig och sova för att nästa dag också skall bli en trevlig och arbetsam dag. Frustrerande när viljan vill orka och hinna mer!

Bodil Jönsson resonerar mycket runt tid och det förhållningssätt vi har till den tid som är oss given. Det är inställningen till - vårt förhållningssätt till tiden och hur vi räknar som är problemet. Bodil Jönsson kopplar det till pengar, som är den andra stora potten som vi räknar vi människor. Vi tror vi sparar tid genom att köpa färdiglagat, ta bilen i stället för cykeln osv. Men räknar man krasst på det så behöver vi arbeta fler timmar för att få ihop ekonomin när vi väljer ett dyrare levnadssätt. Kanske har dessa två ett förhållande eller har de inte. Tiden och pengarna.

Tiden existerar inte enligt fysikens lagar. Det är knepigt att förstå. Jag vet inte ens om det går att förstå... Men kanske går det att förhålla sig till? Om tiden inte existerar så är allting ett nu, nu och nu.

Om tid och pengar har ett inbördes förhållande, är avhängiga av varandra (tid är pengar säger vi ju ofta...) - och tiden inte existerar - så???

Filosofiska rummet slut för idag!

De senaste dagarna har jag funderat kring varför jag bestämt mig för att vara valbar och arbeta politiskt. Frågan dyker upp och mitt bästa svar på den hittills har varit: Jag vill bidra till att göra den platsen jag bor på till en bättre plats. Nära mig, eller långt ifrån, något måste jag kunna bidra med...

Men det uttalandet är oerhört diffust och kan egentligen betyda vad som helst. Svaret ligger i mottagarens bild av vad som är en bättre plats och den kanske inte alls stämmer överens med min bild. Möjlighet för grusade förhoppningar och svikna förväntningar alltså.

Därför vill jag försöka förtydliga vad jag vill arbeta med om jag skulle bli invald i politiken.

Jag blir fortfarande mycket upprörd när jag möter orättvisor, ojämlikhet, resursslöseri (med människor såväl som med andra resurser), respektlöshet, girighet och grymhet mot allt som lever. Har alltså inte slipats av eller härdats speciellt mycket under åren :-)

Därför vill jag vara en röst för de människor som inte riktigt orkar eller klarar av att göra sin röst hörd; de äldre

Som ett exempel: De par som valt att leva ett helt liv tillsammans och som sedan den allra sista delen av deras liv inte får lov att fortsatt finnas där för varandra för att kommunen har bestämt att det inte finns plats för båda - om det bara är en av de gamla som behöver vård. Den andra får snällt sitta kvar där hemma och vänta... Så respektlöst får vi inte behandla varandra!

Barn och ungdomar, de som tar över vår generations springnota...

Barn och ungdomar som växer upp har rätt till en intressant och lärorik skolgång med kunniga och engagerade lärare som stöttar och backar upp dem i skolmiljön. De har också rätt att kräva att vuxenvärlden föregår med goda exempel på hur en människa bör bete sig mot andra människor, andra varelser och vår omvärld. Att vuxenvärlden visar empati och ansvar för sina egna gärningar och tankar. Och att föräldrar med särskilda behov får den hjälp och den stöttning de behöver för att klara av att vara kärleksfulla och omhändertagande föräldrar. Att vuxenvärlden ställer upp på barnen helt enkelt.

De och det som inte har en mänsklig röst att göra sig hörd med.

Ex. den biologiska mångfalden där vi utrotar djurarter i en skrämmande takt. Djur som far illa, natur som skövlas, förgiftas och förstörs.

Detta är det jag vill arbeta med i politiken, vara en röst för de och det som vanligtvis inte hörs i debatterna. Jag tror mig om att kunna klara av det med hjälp av empati, kompetens och lyhördhet gentemot min omvärld...

Lyssnar på nyheterna om den katolska kyrkans ohederliga och oärliga hantering av de sexuella övergrepp som begåtts av företrädare för denna tro. Frågar mig hur dessa män kan bortförklara för sig själva de grymheter och övergrepp de begår och begått. När människan är så lojal mot en organisation eller en grupp att man överser med de allra värsta grymheter som begås mot försvarslösa offer är det något som är sjukt. Riktigt sjukt, i själva systemet.

Vart tog kärleken och respekten vägen? Vad behövs för att få de att förstå?

Reagera eller agera

Våren är på väg. Den kommer i år också, även om den är seg och sen. Fåglarna kvittrar vår. De har alldeles speciell melodier de sjunger vid den här årstiden. Allt för att locka till sig en partner så att de kan fortplanta sig. Livet går vidare.

Ugglorna häckar och snart kommer jag att höra ungarnas speciella pip på kvällarna när det är matdags för dem.

Räven går också i väntans tider. Jag hörde deras parningsrop för ett par månader sedan och de går bara tre månader med sina ungar. Om en månad eller så kommer rådjuren att föda sina kid och älgarna sina kalvar. Rådjuren har haft en tuff vinter i år, många har säkert inte klarat sig. Vi såg spår efter lo i snön här i år. Det är gott att ha dem tillbaka i trakterna igen, så håller de efter de sårade och sjuka djuren.

Det har, som alla vet varit en tuff vinter så vi har matat rådjuren under vintern i år. Vi har också matat fåglarna. Så drar vi vårt lilla, lilla strå till stacken för en något enklare vardag för det som finns just runtomkring oss. Och kanske skillnad på liv och död för vissa individer.

Att göra saker i det lilla, runtom mig, är det som skänker mig livsviljan och glädjen. När jag lyssnar på nyheterna och tar in det som händer i världen blir jag ofta ofantligt trött, arg och ledsen. Det är en reaktion över grymheter, dumheter och elände som formas och skapas dagligdags. Jag reagerar på andras agerande. Det är helt ofruktbart och bara till men för mig själv och de jag håller av och bryr mig om. Ändå gör jag det. Det är mänskligt.

När jag väljer att agera hittar jag hoppet och glädjen igen. Medvetet agera i det lilla. Min väninna sa en gång till mig: Det heligaste är det närmaste. Jag glömmer det ofta för jag vill medverka till en grön planet med levande hav och levande skog och natur. I det stora hela. Frågan är bara om jag kan agera där i de sammanhangen? Eller om jag bara kan reagera på andras agerande?

Det är en ofantlig skillnad på att reagera och agera...

En varas rätta värde

En varas rätta värde... Hur och vem skall bestämma det? Konsumenten säger självklart vän av den fria marknaden. Så är det kanske. Om vi ändrar frågeställningen till att lyda; Vilka parametrar skall ingå för att bestämma en varas rätta värde? kanske vi mer kommer till pudelns kärna. Och det är också här vi går bet.

När jag köper fryst kyckling, högkvalitativ näringsrik kost med lågt fettinnehåll och högt proteinvärde för 24.40 kr per kg kan jag, utan större svårigheter räkna ut att jag inte betalar denna varans rätta värde.

När jag köper importerat nötkött från Brasilien för 70-90 kr kg är matematiken lika enkel. Vad är det jag betalar för? och till vem?

Det finns inga gratisluncher i världen. Någon/något måste alltid betala ett pris. Vad gäller kycklingen är jag alldeles säker på att det är just kycklingen som får betala för att jag skall kunna köpa den så billigt. Den har med största säkerhet inte fått leva ett naturligt kycklingliv. En del har säkert naturen, klimatet och miljön fått stå för också för jag antar att största delen av fodret som kycklingen fått att äta inte är producerat på ett för miljön och naturens bästa sätt.

Nötköttet från Brasilien har absolut naturen och miljön fått betala ett riktigt högt pris för. Därutöver ett stort antal andra arter som också har rätt till ett livsutrymme på denna planet vars skog, alltså hem, fällts för att ge plats åt betande kreatur eller sojaodlingar. Troligen har även landets ursprungsbefolkning fått vara med och betala eftersom skogen inte längre kan förse de med mat för dagen, alltså har de tvingats flytta in till slumområdena runt de stora städerna där barnen dör och blir sjuka och de själva lever ett allt annat än värdigt liv. Och nutidens och framtidens liv betalar sitt pris för min lunch eftersom mycket av marken där sojan odlas är besprutat med gifter som skadar och dödar idag och finns kvar för efterlevande genrationer.

Alla dessa har varit med och betalat min söndagsbiff. Fast jag egentligen skulle ha råd att betala den själv. Jag vill faktiskt inte att de skall vara med och betala min mat. Jag vill betala den själv!

Jag, och de flesta av oss som lever och bor i detta land, har utrymme att betala det rätta värdet för den mat vi stoppar i oss. Men vi har ingen reell möjlighet att göra det! Det system som idag finns för att betala och värdera maten räcker helt enkelt inte till. Det värderas enbart utifrån ett pengavärde. Så mycket pengar in i systemet - så måste jag (som uppfödare, transportör, packare, försäljare osv) ha så mycket pengar ut för att jag skall kunna leva på det. Djurskyddet, miljön och mycket annat står för den största notan. Den vi inte betalar. Springnotan...

Ekosystemtjänster har det talats och skrivits om länge nu. Men jag ser inte att det finns med vare sig i budgetar eller i bokslut...

Ekosystemtjänter, kostnader för utsläpp, nedmutsning, återställning, djurskydd, ja allt måste finnas med för att vi skall kunna betala en vars rätta värde. Idag betalar andra system, planeten, annat liv den allra största kostnaden för vår konsumtion. Inte vi själva... Och det mina vänner kommer att bli mycket dyrt i förlängningen. Glöm aldrig bort att vi är beroende av en levande planet för att själva kunna leva.

Dyrare mat NU!

Palmoljans väg - Utveckla globala system för solidariskt ansvar, NU

För 7 år sedan arbetade jag tillsammans med tre personer på ett uppdrag för WWF med att ta fram ekologiska fotavtryck för tre olika produkter:

Palmolja

Sojabönor och

Tropiskt timmer.

Resultatet blev tre gedigna rapporter, (länkade ovanför om ni vill läsa hela vilket varmt rekommenderas då de tar upp de flesta tänkbara effekter som dessa odlingar har) också översatta till engelska, elevblad med lärarhandledning och en film som hette Maten som skövlar som gjordes av Jan Lindblads son Bobo Lindblad och Mette Lindblad. Filmen sändes på TV 2003.

Det var en mycket lärorik och intressant tid. Men hände det något med odlingen? Blev palmoljeodlingarna bättre skötta, mindre tropisk regnskog nerhuggen i syfte att starta palmoljeodlingar och sojabönsodlingar, mindre gifter använda när man odlade sojabönor?

Jag vet egentligen inte eftersom jag inte har mätt, har inget mätinstrument :-), men självklart hoppas jag att det har kommit något positivt ur detta. Men när jag lyssnar på programmen som sänds i P1 i dagarna - Matens pris - och som handlar om detta måste jag undra? Har något hänt? Men visst kommer väl något att hända nu när det tas upp igen?

Ett stort ansvar när det gäller dessa produkter åvilar återförsäljare, banker och investerare. Återförsäljare måste ställa tydliga krav på producenterna, investerare måste ta hänsyn till miljöaspekter och banker måste tillämpa tydliga miljökriterier vid sin kreditprövning.

Kan Unilever och Carlshamns mejeri m.fl. nu kanske ta sitt fulla ansvar och enbart köpa in ekologiskt hållbart odlad och framställd palmolja som inte odlas på mark som varit regnskogsbevuxen? Kan det äntligen vara dags för det nu?

På Papua Nya Guinea hugger man regnskog i parti och minut. Här hittar man nya arter i djungeln samtidigt som skogsmaskinerna tuggar sig fram genom regnskogen. Härifrån exportera man palmolja till EU...

Ofta drivs omställningen av skog till plantager av välmående företagare, men med i bilden finns ökande skaror människor i u-länderna som har behov av bättre inkomster. Ofta är jordbruk enda sättet att överleva. Precis som våra förfäder ville odla upp mest varenda odlingsbar plätt i vårt land så är intresset för nyodling stort på många håll i världen nu.

Om vi vill medverka till att de ovärderliga genetiska och andra värdena i de tropiska ekosystemen bevaras måste vi i en rättvisare värld vara med och ta det ekonomiska ansvaret för detta.

Nya administrativa och politiska system behöver skapas för att lösa de komplicerade frågor som en global ’regionalpolitik’ och fördelningspolitik innebär.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för bevarandet av den biologiska mångfalden. Dilemmat är att vi saknar system för att solidariskt ta detta ansvar. Det är hög tid att sådana system skapas.