Idag har vi varit inne i vår lilla by och handlat. Jag tog den yngste hunden med för att passa på att socialisera honom medan Staffan skötte handlandet. Jag tog mig sakta runt i Torup under ca 10 minuter. Under den korta tiden i denna lilla by möter jag 2 fordonsägare som svänger in, parkerar sin bil, öppnar förardörren och går ut, in i affären för att handla något – UTAN ATT STÄNGA AV MOTORN PÅ BILEN….
Undrar hur mycket utsläpp vi skulle kunna bli av med bara genom att alla vrider på nyckeln, stänger av motorn, när de går ut ur bilen. Samma enkla handling som att släcka ljuset när vi lämnar ett rum.
Jag ser detta så ofta. Lika ofta blir jag sugen på att gå fram och fråga dessa unga killar - hittills har det alltid varit unga killar som jag stött på – om de har hört talas om växthuseffekten, om klimatförändringarna. Men jag gör det inte. Jag gjorde det inte idag heller.
Jag skulle exempelvis ha kunnat ropa tillbaka den unge mannen när han var på väg in i affären ”Hallå, ursäkta mig, men du glömde stänga av motorn på din bil” och så slänga ett bländande leende mot honom.
Jag försöker tänka mig fortsättningen på det samtalet. Typ ”Det skall du väl ta och skita i kärring…” Eller ”Det vet jag väl, tror du jag är dum eller…” Eller ”Javisst, än sen då?” Men det är ju faktiskt inte sagt att bara för att han inte stänger av motorn på bilen när han inte använder den, att han för den skull är taskig och elak i munnen. Han kan ju vara riktigt trevlig.
Jag har en mycket god väninna som försöker lära mig hur jag skall hantera dessa situationer. De där små händelserna i vardagen när man upptäcker att man blir irriterad, förvånad, arg eller ledsen för att en annan människa inte tar sitt ansvar för allas vår överlevnad på denna planet, eller för allas vårt mående tillsammans utan helt egoistiskt bara tänker sitt, gör sitt.
Hon berättar ibland inspirerande och mycket roliga berättelser om hur hon lägger sig i vad andra gör på ett sätt som inte skapar konflikt, inte skapar aggression. Med många leenden, frågor och undringar - istället för anklaganden. Visst, ibland trillar säkerligen inte tioöringen ner och de hon konfronterar på sitt trevliga sätt förstår fortfarande ingenting. Men då har hon åtminstone försökt. En gång skall jag också prova. Det är möjligt att dessa människor gör det de gör eller låter bli att göra det som hade varit bäst för oss alla för att de inte vet bättre. Det kan vara så att inget av informationen om hur läget är med miljön och vad vi bör göra och inte göra har gått fram till dem.
Jag är inte ofelbar, absolut inte, jag gör bara så gott jag kan. Jag brukar också låta bli att moralisera över hur andra lever sina liv. De kan ha olika anledningar att agera som de gör, anledningar jag inte har en aning om och som jag inte har någon rätt att döma över.
Men ibland kan jag inte låta bli att undra:
Var går gränsen mellan att vara ”moraltant” och att ha civilkurage?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar