Gränsöverskridande möten och relationer

För flera år sedan öppnade vi vårt hem för - på den tiden kallades det - sommarbarn. Det var barn från någon stor stad som levde under jobbiga förhållanden och fick en möjlighet att komma ut på landet under några veckor varje sommar. Vi var också stödfamilj åt ungdomar som hade det jobbigt i sin hemmiljö, både åt barnen och föräldrarna.
Speciellt starkt intryck och avtryck hos mig gjorde en pojke som kom från stora Stockholm, första gången som 11-åring, sedan de två nästföljande somrarna också, hit till oss på landet. Vi kan kalla honom Richard. Richard levde tillsammans med sin mor i en av förorterna med dåligt rykte runt vår huvudstad. Mamman arbetade mycket, för att få ihop deras ekonomi, hade egna problem med olika tvångstankar som hon dock hanterade så väl att hon skötte sitt arbete. Richard hade varit sommarbarn i olika familjer, kortare och längre perioder, genom åren. Hans berättelser, som vi fick oss till livs sista året han kom till oss, var skrämmande att lyssna på. Oj vad våra barn – vår framtid – får utstå från oss vuxna, man tror inte det är sant, men det är det.
Richard hade verkligen glädje av våra hundar och hästar när han var här, det är så speciellt att se utsatta barn möta djuren. Något händer som vi vuxna inte har tillgång till. Det var säkert tack vare dem han ville komma tillbaka varje år, så länge han fick för de sociala myndigheterna. Hans syn på sin mamma var mycket tänkvärd. I ett samtal vi hade där vi pratade om hans mammas olika underliga tankar som kom och gick och ibland blev ett mycket starkt inslag i hans eget liv sade han till mig: Det mamma ser händer hos henne. Det är inte som hon hittar på. Det händer hos henne. Det måste du förstå. Även om inte vi kan se det, du och jag, så händer det hos henne.
Klokskap från en 12 åring. Så många barn får aldrig vara barn. Detta gör att många unga vuxna hamnar i kriser av olika slag som samhället sedan inte hanterar. Vad det beror på att vi oftast väljer att inte hantera detta är en historia för sig.

I Sverige finns en numera pensionerad präst som tillsammans med sin fru har boende för utsatta ungdomar. Hästar, hundar och katter finns på gården. Han använder hästen som den häpnadsväckande länk till kommunikation som hästen kan vara. Att lyssna på hans historier om hur ungdomar ”rest sig upp” och återgått till ett värdigt liv med hjälp av hans klokskap och hästen lämnar ingen oberörd, jag lovar.

I mötet med hästen möter man sig själv, man möter sin rädsla för det stora och kraftfulla, man möter sitt begär att få tämja och leda, man möter sin sorg i detta stora djurs oerhörda sköra och utlämnade situation tillsammans med oss, hästen blir ett instrument som slår an strängar i oss som vi inte ens visste att vi hade. Jag lovar, jag har sett det hos andra, jag har upplevt det själv. Du kan dela allt, den finns där, dömer aldrig och är tillräckligt stor för att vara ett stöd att gråta mot. När du så småningom lär dig att kommunicera med denna varelse, att få den att göra det du vill, eller allra helst, det ni tillsammans vill, växer du som människa och självförtroendet hamnar på rätt plats igen. Bara ett exempel: I Skellefteå har de på psykiatriska kliniken köpt in egna hästar som de använder i arbetet med sina klienter.

För inte alltför länge sedan hade vi besök av en ung tjej som inte mådde särskilt bra. Hon hade olika diagnoser, satta av vanliga läkare och psykologer. Hon hade alltså mått dåligt ganska länge och var överhuvudtaget inte i kontakt med sina känslor. Inte gråtit på flera år och hennes vrede var stooor. Vi behöver inte veta hennes bakgrund, men visst fanns det fog för hennes dåliga mående, inte tu tal om den saken.
Efter en stund frågade hon om hon fick gå ut till hästen som gick i hagen. Hon hade aldrig hållit på med hästar och var lite rädd för de stora djuren. Vår häst var en fantastisk varelse, jag hade fullt förtroende för honom… ”Visst sa jag, gå du, jag skall bara gå på toaletten, kommer om en stund.”
Jag skulle inte alls gå på toaletten, min avsikt var att de skulle sköta detta möte själva, jag visste att det var det bästa i just detta nu. Jag stod och tittade på deras möte i fönstret utan att hon visste om det. Först blev hon stående kvar utanför hagen. Efter en stund vågade hon gå in i hagen och ställde sig och strök över hans varma hals, hon gick närmare och närmare. Jag stod där och studerade förloppet, hur hästen välkomnade henne och efter ca 10 minuter stod hon med sitt huvud begravt i hästens hals och storgrät.
Fråga mig inte vad som händer, men ofta händer just detta, knutar löses upp, saker kommer ut, sätts igång. Idag har hon ett halvtidsjobb – naturligtvis med djur - och börjar återkomma till ett anständigt liv igen.

I min dröm får alla som behöver det och som vill, möta hästen eller hunden, tillsammans med kloka, empatiska vuxna som kan ta hand om det som kommer upp till ytan i mötet med djuren.
Fler måste få möjligheten till gränsöverskridande möten och relationer med andra arter än oss själva och vi måste hjälpas åt att skapa den möjligheten.