Personlig betraktelse över människans outtröttliga förmåga att lura sig själv - och andra...

I alla förhandlingar vägs många ord på guldvåg - så värdefulla är de.
I mitt dagliga arbete med att jobba för en grönare värld där medkänsla och empati för allt som lever på planeten och ett samhälle som är byggt för den sociala människans behov är ledord för mig -möter jag dagligen, överallt, missbrukare. Ordmissbrukare, ordtjuvar, ordförvrängare och ibland också rena lögnhalsar.

Vad innebär ordet "HÅLLBART" i munnen på Vattenfalls VD exempelvis. Jag är fullkomligt övertygad om att det inte innebär det som jag lägger i ordet.

Vad betyder "SAMVERKAN" för de många maktmännen i systemet? Återigen alldels säkert inte samma sak som det betyder för mig. Hur många gånger skall man säga ordet JÄMLIKHET utan att göra det?

Vi kan tycka vad vi vill om detta fenomen, det ändrar inte faktum. Ord är makt, och är man tillräckligt skrupelfri och fräck kan man använda vackra, värdefulla ord för egen vinning. Ibland kan man nog till och med göra det för att man inte förstår bättre.

Så vi får helt enkelt bli skickligare på ord, skickligare i retorik, skickligare i ordkriget som förs, skickligare än de människor som arbetar för egen vinning och egen makt och i sin framfart kör över andra och förbrukar mängder av ändliga resurser. Skickligare rätt och slätt.

Det är nog det snabbaste sättet att skapa en grönare, renare planet tror jag. Träna på retorik, öva på hållbara argument. Fortsätta syna det som ligger bakom orden hos andra, det uppsåt som finns, eller som min mycket gode vän och arbetskamrat säger : Vad är det de säger, EGENTLIGEN?

Och, om vi dessutom mäktar med att använda vår kompetens i sakfrågorna och vår nyvunna kunskap i retorik genom att argumentera ärligt och uppriktigt och säga det vi har att säga med ett leende på våra läppar, då kommer det att gå fortare att nå våra mål.

Sittande samlingsregering river det trygghetssystem som vi, invånare i Sverige byggt upp under många, många år och med hjälp av många, många händer. Reinfeldts regering håller just nu på att slå detta i spillror. Det ryker och osar ute i landet när den ena människan efter den andra kastas ut ur systemet och blir liggande i dammet. Ingen A-kassa, ingen ersättning från Försäkringskassan, inga pengar till mat och inga pengar till hyran.

Jag möter i min vardag inte bara enstaka utan fler och fler förkrossade människor vars liv idag är spillror. Som inte har någon egen värdighet kvar, omkulltacklade av en ordentlig smocka i magtrakten av det system som från början byggdes upp för att hjälpa oss tillgodose våra primära behov under de perioder i våra liv när vi inte har kraft att fixa det själva.

Ten and out!

Flera har varit sjukskrivna under lång tid för att de inte klarar av att arbeta. Inte för att de är lata och utnyttjar systemet utan för att de inte fixar att jobba en hel dag! Nu är de friska som nötkärnor - enligt Försäkringskassans nya regler. Föräkringskassan bestämmer alltså att de som tidigare var sjuka nu är friska och arbetsföra. Även när deras läkare intygar att de är lika sjuka som tidigare. Detta kallas arbetslinjen. Kan man inte arbeta har man inget värde.

Det här är inget nytt i historien. Jag vet att det funnits stora läger där det enda som gjorde att man hade ett värde var om man kunde arbeta, annars... Slaveriet byggde också på arbetslinjen, med den enda skillnad att var du slav fick du inte betalt, du fick leva, men inget betalt. Idag får du betalt om du kan arbeta. Ibland riktigt bra betalt och sänkta skatter till oss arbetsmyror. Hör du inte till den kategorin som klarar av att sköta ett arbete just nu, eller kanske aldrig, tja; Ten and out!

Jag är väldigt angelägen om att mina skattepengar används till att stötta dessa personer i sin vardag så att de får den tid de behöver för att friskna till och kunna leva ett liv som ger dem lite glädje och hopp i vardagen. Jag vet att många andra människor också är väldigt angelägna om att deras skattepengar används till att stötta de svagare i samhället. Människan är en social varelse och innerst inne vet vi att vi bör ta hand om varandra.

Jag tror inte att jag är odödlig och osårbar, jag vet att jag kan råka ut för de mest ofattbara ting som slår sönder det liv jag har byggt upp för mig. Jag vet att jag kan behöva hjälp i morgon. Och om jag behöver hjälp så vill jag vila i trygg förvissning om att det finns hjälp att få! Jag vill inte bli uträknad när jag ligger ner! Jag vill bli hjälpt upp från golvet!

Jag vet att vi kan, vi människor har enorma resurser av medmänsklighet och empati, ja ibland tror jag vi kan så mycket mer än vi själva förstår! Vi kan dela med oss av det vi har så att de som behöver det just nu också får en del av kakan. För mig har allt liv ett eget värde. Jag kräver inga bevis för det värdet. Ett liv är ett liv. Det är inte ett fjärdedels liv eller ett och ett halvt liv. Ett liv är ett liv.

Höj skatterna och forma system som hjälper oss att resa oss från golvet när vi har trillat! Ta ut domaren, jag vill inte höra TEN AND OUT!

Vardagliga små ting som påverkar helheten

Idag har vi varit inne i vår lilla by och handlat. Jag tog den yngste hunden med för att passa på att socialisera honom medan Staffan skötte handlandet. Jag tog mig sakta runt i Torup under ca 10 minuter. Under den korta tiden i denna lilla by möter jag 2 fordonsägare som svänger in, parkerar sin bil, öppnar förardörren och går ut, in i affären för att handla något – UTAN ATT STÄNGA AV MOTORN PÅ BILEN….

Undrar hur mycket utsläpp vi skulle kunna bli av med bara genom att alla vrider på nyckeln, stänger av motorn, när de går ut ur bilen. Samma enkla handling som att släcka ljuset när vi lämnar ett rum.

Jag ser detta så ofta. Lika ofta blir jag sugen på att gå fram och fråga dessa unga killar - hittills har det alltid varit unga killar som jag stött på – om de har hört talas om växthuseffekten, om klimatförändringarna. Men jag gör det inte. Jag gjorde det inte idag heller.

Jag skulle exempelvis ha kunnat ropa tillbaka den unge mannen när han var på väg in i affären ”Hallå, ursäkta mig, men du glömde stänga av motorn på din bil” och så slänga ett bländande leende mot honom.

Jag försöker tänka mig fortsättningen på det samtalet. Typ ”Det skall du väl ta och skita i kärring…” Eller ”Det vet jag väl, tror du jag är dum eller…” Eller ”Javisst, än sen då?” Men det är ju faktiskt inte sagt att bara för att han inte stänger av motorn på bilen när han inte använder den, att han för den skull är taskig och elak i munnen. Han kan ju vara riktigt trevlig.

Jag har en mycket god väninna som försöker lära mig hur jag skall hantera dessa situationer. De där små händelserna i vardagen när man upptäcker att man blir irriterad, förvånad, arg eller ledsen för att en annan människa inte tar sitt ansvar för allas vår överlevnad på denna planet, eller för allas vårt mående tillsammans utan helt egoistiskt bara tänker sitt, gör sitt.

Hon berättar ibland inspirerande och mycket roliga berättelser om hur hon lägger sig i vad andra gör på ett sätt som inte skapar konflikt, inte skapar aggression. Med många leenden, frågor och undringar - istället för anklaganden. Visst, ibland trillar säkerligen inte tioöringen ner och de hon konfronterar på sitt trevliga sätt förstår fortfarande ingenting. Men då har hon åtminstone försökt. En gång skall jag också prova. Det är möjligt att dessa människor gör det de gör eller låter bli att göra det som hade varit bäst för oss alla för att de inte vet bättre. Det kan vara så att inget av informationen om hur läget är med miljön och vad vi bör göra och inte göra har gått fram till dem.

Jag är inte ofelbar, absolut inte, jag gör bara så gott jag kan. Jag brukar också låta bli att moralisera över hur andra lever sina liv. De kan ha olika anledningar att agera som de gör, anledningar jag inte har en aning om och som jag inte har någon rätt att döma över.

Men ibland kan jag inte låta bli att undra:

Var går gränsen mellan att vara ”moraltant” och att ha civilkurage?

Special report: The facts about overconsumption - science-in-society - 15 October 2008 - New Scientist

Kolla dessa kurvor kring tillväxt, resursutnyttjandet och påverkan på planeten.

Utrotningen av arter, utarmningen av fiskeresurser, tapp av tropisk regnskog, pappersförbrukning, osv, allt går sida vid sida med den samlade BNP kurvan...

Vi människor är mästare på att förtränga verkligheten.
På 1970 talet var det inte många som lyssnade när forskarna varnade för global uppvärmning
På 1990 talet var det inte många som lyssnade när de varnade för utfiskning
Fler och fler höjer rösten och visar på motsättningen mellan en levande planet och den globala marknadens krav på ständig tillväxt. Hur lång tid skall det ta denna gång innan vi tvingas lyssna?

Läs artiklen och titta på grafen i bättre upplösning på New Scientist där grafen kommer från.

Special report: The facts about overconsumption - science-in-society - 15 October 2008 - New Scientist

Shared via AddThis

Gränsöverskridande möten och relationer

För flera år sedan öppnade vi vårt hem för - på den tiden kallades det - sommarbarn. Det var barn från någon stor stad som levde under jobbiga förhållanden och fick en möjlighet att komma ut på landet under några veckor varje sommar. Vi var också stödfamilj åt ungdomar som hade det jobbigt i sin hemmiljö, både åt barnen och föräldrarna.
Speciellt starkt intryck och avtryck hos mig gjorde en pojke som kom från stora Stockholm, första gången som 11-åring, sedan de två nästföljande somrarna också, hit till oss på landet. Vi kan kalla honom Richard. Richard levde tillsammans med sin mor i en av förorterna med dåligt rykte runt vår huvudstad. Mamman arbetade mycket, för att få ihop deras ekonomi, hade egna problem med olika tvångstankar som hon dock hanterade så väl att hon skötte sitt arbete. Richard hade varit sommarbarn i olika familjer, kortare och längre perioder, genom åren. Hans berättelser, som vi fick oss till livs sista året han kom till oss, var skrämmande att lyssna på. Oj vad våra barn – vår framtid – får utstå från oss vuxna, man tror inte det är sant, men det är det.
Richard hade verkligen glädje av våra hundar och hästar när han var här, det är så speciellt att se utsatta barn möta djuren. Något händer som vi vuxna inte har tillgång till. Det var säkert tack vare dem han ville komma tillbaka varje år, så länge han fick för de sociala myndigheterna. Hans syn på sin mamma var mycket tänkvärd. I ett samtal vi hade där vi pratade om hans mammas olika underliga tankar som kom och gick och ibland blev ett mycket starkt inslag i hans eget liv sade han till mig: Det mamma ser händer hos henne. Det är inte som hon hittar på. Det händer hos henne. Det måste du förstå. Även om inte vi kan se det, du och jag, så händer det hos henne.
Klokskap från en 12 åring. Så många barn får aldrig vara barn. Detta gör att många unga vuxna hamnar i kriser av olika slag som samhället sedan inte hanterar. Vad det beror på att vi oftast väljer att inte hantera detta är en historia för sig.

I Sverige finns en numera pensionerad präst som tillsammans med sin fru har boende för utsatta ungdomar. Hästar, hundar och katter finns på gården. Han använder hästen som den häpnadsväckande länk till kommunikation som hästen kan vara. Att lyssna på hans historier om hur ungdomar ”rest sig upp” och återgått till ett värdigt liv med hjälp av hans klokskap och hästen lämnar ingen oberörd, jag lovar.

I mötet med hästen möter man sig själv, man möter sin rädsla för det stora och kraftfulla, man möter sitt begär att få tämja och leda, man möter sin sorg i detta stora djurs oerhörda sköra och utlämnade situation tillsammans med oss, hästen blir ett instrument som slår an strängar i oss som vi inte ens visste att vi hade. Jag lovar, jag har sett det hos andra, jag har upplevt det själv. Du kan dela allt, den finns där, dömer aldrig och är tillräckligt stor för att vara ett stöd att gråta mot. När du så småningom lär dig att kommunicera med denna varelse, att få den att göra det du vill, eller allra helst, det ni tillsammans vill, växer du som människa och självförtroendet hamnar på rätt plats igen. Bara ett exempel: I Skellefteå har de på psykiatriska kliniken köpt in egna hästar som de använder i arbetet med sina klienter.

För inte alltför länge sedan hade vi besök av en ung tjej som inte mådde särskilt bra. Hon hade olika diagnoser, satta av vanliga läkare och psykologer. Hon hade alltså mått dåligt ganska länge och var överhuvudtaget inte i kontakt med sina känslor. Inte gråtit på flera år och hennes vrede var stooor. Vi behöver inte veta hennes bakgrund, men visst fanns det fog för hennes dåliga mående, inte tu tal om den saken.
Efter en stund frågade hon om hon fick gå ut till hästen som gick i hagen. Hon hade aldrig hållit på med hästar och var lite rädd för de stora djuren. Vår häst var en fantastisk varelse, jag hade fullt förtroende för honom… ”Visst sa jag, gå du, jag skall bara gå på toaletten, kommer om en stund.”
Jag skulle inte alls gå på toaletten, min avsikt var att de skulle sköta detta möte själva, jag visste att det var det bästa i just detta nu. Jag stod och tittade på deras möte i fönstret utan att hon visste om det. Först blev hon stående kvar utanför hagen. Efter en stund vågade hon gå in i hagen och ställde sig och strök över hans varma hals, hon gick närmare och närmare. Jag stod där och studerade förloppet, hur hästen välkomnade henne och efter ca 10 minuter stod hon med sitt huvud begravt i hästens hals och storgrät.
Fråga mig inte vad som händer, men ofta händer just detta, knutar löses upp, saker kommer ut, sätts igång. Idag har hon ett halvtidsjobb – naturligtvis med djur - och börjar återkomma till ett anständigt liv igen.

I min dröm får alla som behöver det och som vill, möta hästen eller hunden, tillsammans med kloka, empatiska vuxna som kan ta hand om det som kommer upp till ytan i mötet med djuren.
Fler måste få möjligheten till gränsöverskridande möten och relationer med andra arter än oss själva och vi måste hjälpas åt att skapa den möjligheten.