Fredat område i Kattegatt hotat!

2009 stängdes ett område i Kattegatt helt för fiske. Trots rapporterat tjuvfiske och visst legalt fiske av tyska trålare inom delar av området, har åtgärden bevisat gett stor positiv effekt för torskbeståndet. 

Nu för det en diskussion om att börja tråla i området igen. Näringsdepartementet har fått ett uppdrag från Sveriges regering och för diskussioner i frågan.

Återhämtningen av bottenfaunan inom området som varit permanent stängt sedan 2009 visar att den ekologiska potentialen i dessa mjukbottnar är mycket stor när de skyddas från den fysisk påverkan som trålning är. Ett välmående bottenområde i Kattegatt med fullt återhämtad fauna ger mer biologisk mångfald och skapar en källa för larvspridning och ett överspill av kommersiellt viktiga arter till resterande del av Kattegatt, än en trålad botten. 

Låt detta område fortsatt vara ett produktionsområde fredat från trålning! En välmående ”fabrik” för möjliga framtidsmiddagar, torsk. 

För visst vill vi agera som kloka tänkande människor när det gäller naturresurserna vi lever av. Och då får vi inte ta ut mer från bankkontot än naturen mäktar med att sätta in åt oss. Gör vi det stjäl vi från oss själva och från framtida generationer och det måste väl anses vara oklokt, eller?. Naturens kapacitet att producera varor och tjänster måste vara det som sätter gränsen för uttaget och vikten av att behålla ekosystemet som producerar tjänsten kan inte nog understrykas. 

I nästan 20 år har det varit sällsynt att få torsk längs Hallandskusten. De senaste åren har det återigen rapporterats att fritidsfiskare fått torsk från land och att de få, småskaliga yrkesfiskare som fiskar längs kusten har fått torsk igen.  

Vid förvaltning av naturresurser ska Sverige, enligt FN:s konvention om biologisk mångfald, följa ekosystemansatsen. 

Uppdraget från Sveriges regering till näringsdepartementet har i detta avseende varit alldeles för snävt, alternativt har näringsdepartementet valt att tolka uppdraget så. Uppgiften för näringsdepartementet är att i samarbete med Danmark öka torskbestånden genom att minska dödligheten för torsken på grund av uppfiskning. Inte genom uppbyggande åtgärder som att ha trålfria områden alltså. Hallå!!!!

Åtgärderna som nu diskuteras verkar inte syfta till att förbättra havets ekosystem för att på så vis sörja för ett större framtida bestånd av torsk. Istället väljer man att fokusera på att tillfälligt stoppa ett idag destruktivt resursutnyttjande. 

I de förhandlingar som nu pågår verkar inte ekosystemansatsen ens finnas med på bordet.

Alla sektoriella näringar har ett ansvar att arbeta för att miljömålen nås. Näringsdepartementet kan på så vis inte frånsäga sig ansvaret att ta hänsyn till alla effekter deras förvaltning av torskbeståndet får. EU:s ramdirektiv för vatten, det så kallade vattendirektivet, omfattar inte bara sötvatten utan även kustvatten. 

Målet i vattendirektivet är bland annat att god ekologisk status ska uppnås till 2015. Förvaltningen av torskbestånden har stor påverkan på kustekosystemet och därmed om miljökvalitetsnormerna för kustvatten kan nås i framtiden. 

Även här har näringsdepartementet samma ansvar som alla andra departement att jobba för att Sverige ska uppfylla EU-direktiven samt att följa svensk lagstiftning. De senaste åren har även EU:s havsmiljödirektiv skrivits in i svensk lagstiftning i form av havsmiljöförordningen. I denna betonas särskilt att förvaltningen av havets naturresurser ska utgå från ekosystemansatsen. 

Näringsdepartementet hävdar att de endast kan skydda torsken som en fiskeresurs men förvaltningen av torskbestånden omfattar ett mycket större ansvar än vad man tar idag, även för Näringsdepartementet. Fiskeresurs nu eller fiskeresurs i morgon kan man också fråga sig. 

Trålningen orsakar stor skada på bottenhabitaten, det som utgör grunden för hela ekosystemet. Att stänga vissa områden under torskens lekperiod och sedan öppna upp dem för fiske med trål skyddar inte habitaten som torsken leker i och det kan därför argumenteras att de åtgärderna inte följer varken miljömålen, havsmiljödirektivet eller ekosystemansatsen. 

Valet står alltså mellan att välja att agera som intelligenta varelser som förstår att produktion och uttag har ett tydligt samband.  Alltså att se till så att produktionen får bästa möjliga förutsättningar, låta bottenhabitaten vara ifred, inte tråla. Eller att låtsas som vi inte förstår sambanden, eller ännu värre inte bryr oss... Vi vet hur vi kan/bör agera när det gäller ekonomiska resurser, pengar. Hur kan det vara så svårt att förstå det när det gäller naturresurser?  Det som krävs är bara samma agerande. Ta inte ut mer resurser än vad som produceras, då tar det slut!

Slå inte undan benen för Kattegatts ekosystems möjlighet att återhämta sig. 

Apotekens vinstuttag eller 

Hur lurade vill vi bli vi kunder?

Man pratar alltid om marknadskrafterna som den store frälsaren som verkligen går kundens ärende, kunderna skall få det billigaste, det bästa och det snabbaste. Avregleringen av apoteken skulle leda till bättre priser för kunderna, bättre, billigare, snabbare.

Jag hade beställt en storförpackning av läkemedlet Ronaxan, hundens medicin mot Borrelia och Anaplasma som han drabbats av för vilken gång i ordningen vet jag inte. Medicinen är bra, men dyr. Så jag försöker naturligtvis vara ute i tid och beställa hem storförpackningen - en wellpappkartong modell mindre som innehåller 5 stycken små förpackningar som vardera innehåller 20 tabletter. Detta gjorde jag på apoteket Kronan, eller Kronans droghandel som det heter för ca en och en halv vecka sedan. 

Fram tills att den förpackningen skulle komma till butiken fick jag köpa några av de små 20 tabletter-förpackningarna. De är självklart dyrare, apoteken har enligt lag rätt att lägga på ett visst antal procent på de mindre förpackningarna. Nåväl, jag betalade det dyrare priset och väntade snällt på att storförpackningen skulle komma hem. I går var jag på apoteket igen för att hämta storförpackningen och då visade det sig att den var restad, som det heter. Det gick alltså inte att få hem den från bolaget som tillverkade den. Men, sa expediten, vi har fem av småförpackningarna som innehåller 20 tabletter var så du kanske vill ha dem? Alltså samma små förpackningar som ligger i wellpapplådan i storförpackningen.

Ja sa jag det spelar ju inte mig någon roll, det är ju samma, så det tar vi. När jag skulle betala visade det sig dock att det inte alls blev samma. Det skulle kosta 970:- för dessa 5 förpackningar som låg utspridda på disken och som hade kostat strax över 700:- om de hade legat alla tillsammans i en liten wellpapplåda istället. Det är ungefär 50 kronor mer för varje 20 förpackning.

Det blir en massa förtjänst det för apoteket om de väljer att bryta storförpackningen och säljer enstaka småförpackningar och använder sig av möjligheten att lägga på största möjliga pålaga som apoteket enligt lag får lov att lägga på. Blir det kundtillvänt? Tycker jag då rakt inte. Hade jag något att välja på? Nej, inte det inte. 

Jag ringde och pratade med tillverkaren men naturligtvis kunde inte de göra något. Lagen är skriven så, Apoteken får lov att göra så. Ja, så är det säkert eftersom marknaden helt och hållet är uppbyggd utifrån att företagen skall tjäna så mycket pengar som möjligt. Men de kan faktiskt välja att agera kundtillvänt, det finns ingen lag som säger att apoteket måste skjörta upp folk.  De får göra det, så som lagen är skriven, men de kan välja att låta bli att göra det, det blir de inte åtalade för…

                                          

Människan i relation med djur 

Generellt kan jag tycka att det finns lika många bra hästägare i Sverige som det finns hund och kattägare när det gäller att kunna djur och ta hand om djuret så att djuret har det bra. Det gäller alla inriktningar; de som har sina djur för att tävla på travtävlingar med dem, hopptävlingar, western, de som tävlar agility med sina hundar, bruks, lydnad, utställningar eller bara skogsmullar.

Sedan kan man alltid, och skall, ifrågasätta om det verkligen är okey att tävla med djur, vare sig det gäller hundutställningar eller travtävlingar. Det kan bli en mycket intressant diskussion men då tror jag att man behöver förhålla sig till ämnet filosofiskt. För hur djuren har det eller mår av det är individuellt så det bara stänker om det.

Jag har haft travare som älskade att tävla. En av dessa mådde som allra bäst, han växte flera dm, när han fick spänna upp sig och bli applåderad för efter han hade vunnit så han gjorde allt som stod i hans makt för att vinna. Jag har också haft travare som inte alls har tyckt om att tävla och blivit hemskt nervösa, och inte mått bra av det.

Det gäller samma med hundutställningar. Det kan vara minst lika upprörande och traumatiskt för en hund att hanteras på en utställning eller en lydnadstävling som för en häst att starta i ett travlopp. Jag har en hund som älskar att ställas ut så ibland anmäler jag till hundutställningar bara för att han skall få det behovet tillgodoset, att showa. Jag gillar det inte särskilt mycket själv. Sedan har jag haft hundar som har skakat i hela kroppen när de skall på hundutställningar, som mår himla dåligt helt enkelt. Det beror på individen djuret och hur den som handhar djuret tillsammans fixar situationen.

För att förstå detta behöver man kunna en del etologi och greppa det faktum att djuren är individer. Dessutom måste man avhålla sig från att på förhand placera djur i en position som ointelligenta mottagare av våra påhitt, offer för oss människor. Många av djurindividerna är faktiskt fullt kapabla att själva spela en stor roll i hur deras liv blir, hur deras egna känslor blir i olika situationer om vi låter dem göra det, ger dem tid att göra det vill säga.

Det är här kunskapen, etologin, kommer in och känslan för och förståelsen av andra levande varelser och deras känsloliv. Möjligheten till underbara stunder för både djurindivid och människa finns när människa och djur samspelar i travtävlingar eller i heroiska insatser, eller i den grå vardagen. När vi lever med djuren för sällskap, upplevelser eller arbetar tillsammans med dem alltså.

Den möjligheten existerar i betydligt mindre grad hos de djur som vi föder upp för att äta, om den alls existerar. Vilket i sig är ganska självklart... Hade vi tillåtit de djuren att vara medspelare i sina egna liv, tillerkänt dem en egen intelligens, ett individskap och ett eget känsloliv hade vi helt enkelt inte kunnat fortsätta med den sortens djurhållning vi har idag när det gäller de sk produktionsdjuren.

Förutsättningarna för djuren

Det som gör detta med vänskapen till djuren så speciellt är att man tillsammans kan uträtta stordåd och båda inblandade tycker om att göra det, mår bra av det, lyfts av det, både människan och hunden, hästen eller vad det nu är. Förhållningssättet och relationen till djuren är avgörande här. Den gränsöverskridande kommunikationen när den fungerar är nästan sakral, uttryckte någon det en gång. Att lära sig hur de/vi fungerar, eftersom varje art har olika förutsättningar, är dock fundamentalt. Några är gräsätare andra är köttätare, några jägare andra bytesdjur. Några har ett extremt behov av social närhet, att bli berörda och att få röra vid så att man bildar band mellan varandra, osv. andra mår bäst om man låter bli att röra vid dem.

Att djuren måste få möjlighet att få leva på det sätt som just den artens förutsättningar har gett dem, som de är skapta för kan man säga, är det allra viktigaste alltså. När det behovet är tillgodosett kan vi människor interagera med dem. Inte utnyttja, bemärk utan interagera ;-) Hästar är skapta för att äta gräs, springa och finnas i sociala relationer. Det är just springandet vi nyttjar i tävlingar och tro mig som varit på olika tävlingar. Travhästar far inte mer illa än dressyrhästar eller hopphästar. Travhästarna syns mycket mer, nagelfars mycket mer, men de hästar som tävlar eller tränas för travtävling far inte mer illa av den sortens tävling eller träning än andra hästar. Återigen det beror inte på typ av sport det beror på relationen mellan djur/människa som i sin tur beror på kompetensen hos människan.

Sedan har vi den andra sidan av myntet där det finns en uppsjö av ägare av djur som verkligen inte skulle få lov att ha djur och där djuren inte har det bra. Det finns alldeles för många djurägare som inte har ens basala kunskaper om hur deras djur egentligen är skapta för att leva. Som inte förstår att en häst måste få vara ute i en stooor hage så att den har möjlighet att sträcka ut i en lååång galopp, sparka bakut och kivas med sina hästkompisar och gnaga gräs, tugga, tugga och tugga. Eller hundägare som inte har någon som helst fungerande relation eller kontakt med sin hund, så hunden får aldrig springa i full fart över en äng tillsammans med sina hundkompisar. Som inte förstår att hundar är rovdjur och bör behandlas därefter, att olika raser är avlade för olika ändamål och alltså har olika behov, ägare som inte bryr sig om, eller inte ser, att hunden är jättenervös på hundutställningar och egentligen skulle få slippa hela tillställningen och få göra annat där den känner sig trygg och stolt och kompetent. Ja vi kan göra listan lång.

Våga möta djuret som tänkande och kännande varelser

Etologi är ett relativt nytt forskningsområde och det finns såååå mycket tyckande och attityder när det gäller djurhållning och hur djur funkar, vad djur förstår och inte förstår, känner och inte känner så jag blir alldeles matt dagligen över detta. Åt båda hållen faktiskt. Det är inte okey att släppa ut alla minkar ur burarna lika litet som det är okey att hålla de där. Det är inte okey att förutsätta att en häst är en människa med samma behov lika lite som det är okey att förutsätta att alla travhästar mår dåligt av att tävla och är offer för våra nycker. Livet med djur är betydligt mer komplext än så. Våga möta individen djuret som en tänkande och kännande varelse. Det är en hisnande upplevelse och känsla! Sluta se på djuren som vi och dem och möt dem som du och jag!

Att leva med djur 

Hästen

Djur är för mig ett livselixir. Hela livet igenom har jag varit oerhört nyfiken på hur djur gör, tänker, känner, kommunicerar, ja allt. Jag upplever att det finns en brist på kunskap idag om de djur vi människor lever med, för nöje eller för mat. Kunskap om de grundläggande behov varje specifik djurart har. Jag upplever också att dialogen kring djur är polariserad. Det är svårt att resonera kring djurhållning på ett plan som utgår från både djur och människa. Det blir så gott som alltid antingen eller. Säger man att hunden känner disneyfierar man djuren eller förmänskligar eller vad det nu är man får för skällsord efter sig. Från andra hållet kommer påståenden om att vi förslavar djuren eller är djurplågare så fort vi har en relation med dem och lever med dem. 

Vi kan ha en vision om hur vi skulle vilja att livet ser ut och fungerar för alla levande varelser. Jag är pragmatiker och hamnar alltid i att förhålla mig till hur världen ser ut nu och så göra det bättre hela tiden. Jag tror att det hade varit mycket bra för djuren, för människorna som älskar djuren och för djurskyddet om vi hade kunnat ha en levande dialog om hur.  Hur skall vi leva med de domesticerade djur vi under lång tid har levt tillsammans med, till nöje och nytta för båda parter: människan och respektive djur det handlar om? Vad kan vara okey, vad behöver vi förändra. För vi behöver förändra vårt förhållningssätt till djur. Vi har en von oben attityd gentemot djur som bäst jämförs med den slavägaren hade gentemot sina slavar förr i tiden. Den måste vi bort ifrån. Djur tänker, känner, hatar, älskar, mår bra, mår dåligt, är korkade, är smarta. Olika arter på olika sätt där vissa agerar på sätt som är mycket, mycket likt det sätt vi människor (som ju också är ett djur) gör. Skrämmande likt om vi skulle våga ta in det. Titta på flera av däggdjuren när de tar hand om sina ungar. Det är inte svårt att förstå att mamma panda är precis lika mån om och känner samma omhändertagandekänslor för sin pandaunge som mamma människa gör med sin baby. Det kommer ur ett hormon som har en så smart funktion att det gör att man gör vad som helst för sin avkomma. För artens överlevnad helt enkelt. Biologi. Vi är biologiska varelser allesammans. Så mycket är detsamma. 

Mycket är också artspecifikt och det behöver vi bli bättre på. En hund är inte en människa, den har andra grundläggande behov utifrån hur det naturliga urvalet har danat den genom årtusenden. Men den känner, den tänker, den är intelligent, smart, den kommunicerar, inte på människospråk men på hundspråk. 

Man kan ha en rent filosofisk diskussion kring om det överhuvudtaget är rätt och riktigt att hålla djur för nöje eller mat. Man kan sedan ha en diskussion om hur vi skall leva med de djur vi idag lever med för att alla skall få ett gott liv, respektfullt bemötande utifrån sina alldeles egna grundläggande behov.  Idag tänker jag fundera lite runt hästen. Det kommer att komma fler funderingar kring hästen men vi börjar här idag. Jag kommer till mina funderingar kring de djur som vi har döpt till "produktionsdjur" så småningom. 

Det är mycket man behöver ha en känsla för och kunskap om för att kunna sköta ett djur på ett riktigt och respektfullt sätt. Man pratar om att någon har djuröga eller känsla för djur. Vad det i grund och botten handlar om är att man har tillräcklig kunskap om 

1. Djurets grundläggande behov, hur det skulle levt om det hade levt i vilt tillstånd. 
2. Vilken mat dess kropp och matsmältningssystem är skapt för att leva på. 
3. Att man ser på djuret om det mår bra eller inte och vet hur man skall agera för att djuret skall må bättre. Besöka veterinär, byta foder, förändra livsvillkoren… 

Grundläggande behov

Den svenska djurskyddslagen trycker på att alla djur skall ha möjlighet att få sina grundläggande behov tillgodosedda. De grundläggande behoven är mycket olika beroende på vilken djurart man talar om. Höns är födda till att skrapa fram frön och småkryp ur marktäcket. De har alltså ett grundläggande behov av att få gå omkring och skrapa i marken efter föda. Grisar bygger sina egna bon av torrt bomaterial när de får välja själva, det är alltså ett grundläggande behov hos dem. 

• Hästen är av naturen gräsätare, skapt för att omvandla stora mängder gräs till näring. 
• De är flyktdjur vilket betyder att de snabbt drar iväg i full fart, gärna över långa sträckor. 
• Hästen är ett flockdjur. De bildar grupper på ett inte alltför stort antal individer, kanske 10-20 djur, där några ston är stommen i gruppen. 
• De har ett tydligt och direkt språk sinsemellan i gruppen, som alla sociala djur har, där de använder hela sin kropp, svans, öron, mun ögon hals ja allt för att ”tala om” för övriga i gruppen vad det är de vill ”ha sagt”. 
• De rör sig mycket, vandrar över stora områden då de söker sig till det bästa gräset. Fölen leker mycket, springer och tränar sina kroppar. 
• Stoet är oerhört omhändertagande av sitt föl, och fostrande om den lille beter sig illa. Övriga i flocken fostrar också flockens avkommor. 

Sammanfattningsvis: De betar, maler sönder, betar, maler sönder så springer de lite och sedan står de i grupp och hjälper varandra att vifta bort flugkräken eller myggen eller vad det nu är som stör deras mycket känsliga hud. Det är hästen. 

Så kommer vi. Hästen besitter egenskaper och förmågor vi människor gärna vill ta del av. Kraft, skönhet och snabbhet. Vi har använt hästen under århundraden i krig, på fälten, som dragkraft och som statusdjur. Idag är hästen till allra största del ett fritidsintresse där människan tillsammans med hästen utövar en sportgren, tävlar eller bara skogsluffar. Relation, tävling och sportutövning är det hästen till övervägande del används till idag.  Och mycket av hästens ursprung har tappats bort på vägen. Men hästen är fortfarande ett gräsätande, vandrande bytesdjur, byggd för att kunna springa fort relativt länge och omvandla cellulosa till energi. Hästen är fortfarande ett flockdjur med tydliga sociala strukturer och en utvecklad kommunikation dem emellan. 

Glapp i kunskapsöverföringen 

Etologi är en relativt ny vetenskap och den levererar intressant forskning om hur djuren tänker, hur de känner, hur de interagerar osv. Forskning kring olika sjukdomar och funktioner hos djur bryter hela tiden ny mark. Detta leder till att det finns mer kunskap om hur vi borde ta hand om djuren idag som är grundad på vetenskap än den var tidigare och vi vet mer om respektive djurarts grundläggande behov. Förr var det djurögat, känslan för djur och lång erfarenhet och närhet till djuret som gav kunskapen. Men det finns ett glapp nu där djurögat, känslan för djuret inte har förts vidare från en generation till nästa, när närheten till djur inte längre är självklar och den nya vetenskapen ännu inte är tillräckligt spridd i de kretsar som har hästen som sin sportkompis. Det vi har sett de senaste 15-20 åren är att många som idag skaffar häst inte har tillräckliga baskunskaper om djuret hästen och dess grundläggande behov vilket helt enkelt leder till att hästar blir felbehandlade. De får fel sorts foder, för mycket foder, för högvärdigt foder för det lilla arbete de utför, de får inte röra sig tillräckligt mycket, tillräckligt ofta och över tillräckligt stora ytor. De tvingas ofta att stå still i en box stora delar av dygnets 24 timmar, eller en spilta i värsta fall. När de är ute är det ofta på en liten yta, ensamma, så att de inte blir skadade av sina kompisar i lekarna. Där står de och hänger med ett täcke på sig. 

Detta leder till att hästarna drabbas av vällevnadssjukdomar, precis som vi gör när vi äter för mycket eller fel sorts mat utifrån den mängden energi vi gör av med. Hästen kan pga bland annat detta, få en mycket allvarlig och extremt smärtsam sjukdom, fång, som leder till att hästen har så ont i sina hovar att den i stort sett inte kan röra sig alls i den mest smärtsamma fasen av sjukdomens förlopp. Det tar många månader innan hästen blir frisk igen om den blir frisk igen vilket inte är alldeles självklart.  Läs mer om fång här: http://www.hastsverige.se/ems.html

Det sättet vi har bestämt oss för är det bästa sättet att hålla häst på, inomhus i varma stallar, en och en i en spilta eller en box största delen av dygnet är absolut inte det bästa ur hästens synpunkt. Kanske för oss, ur vår synpunkt, men inte för hästen. Idag finns en sakta växande förståelse för detta, därför byggs det fler öppna lösningar där hästen lever i en lagom stor flock i stora hagar och kan gå in under tak om de så önskar med fri tillgång till stråfoder dygnet runt. Då rör hästarna på sig så gott som hela tiden, de fostrar varandra och får den sociala delen tillgodosedd, de kan gå och smågnaga på strån om de så önskar under största delen av dygnet och deras magar får arbeta med att omvandla stråfoder, cellulosa till energi. Och nej, de blir inte smällfeta. Man får se till att det grovfoder som hästen har fri tillgång till innehåller lagom mycket, eller lagom lite energimängd utifrån de omständigheterna hästen lever och den särskilda individen. Har man ponnies som är fångbenägna får man ordna med bete eller hö/silage som är magert osv. Tränar man hästarna mycket hårt och länge kan de behöva kraftfoder, men så som de flesta använder sina hästar idag skulle de leva ett mycket friskare och sundare liv om de enbart fick fri tillgång till ett riktigt bra hö eller hösilage under den delen av året det inte finns gräs att tillgå utomhus. Och fick leva i flock tillsammans med andra hästar som de trivs med utomhus hela året. Självklart med tillgång till en rymlig och ombonad ligghall.

Så vad är det som gör att det har blivit så här?

Den bild av hästhållning de allra flesta idag har med sig när de skall skaffa sin egen häst är bilden de fått från ridskolan eller naturbruksgymnasierna. Och hästsporten är en konservativ sport, så här har vi alltid gjort så… Det finns få ridskolor och något Naturbruksgymnasier i landet som vågat pröva nytt, som byggt för lösdrift, men inte är de många inte. Så de goda exemplen är alldeles för få. 

Vi vill våra djur som vi har till sällskap eller som fritidsintresse såååå väl. Reklamen och modet styr i stor utsträckning hos de hästägare som inte har en egen gedigen kunskap att stå på och jag vill påstå att de är många idag. Det köps femtielvamiljoner olika sorters tillskott och musliblandningar till våra hästar. Pelleterat, mixat, rivet, hackat, malt, torkat, uppblött ja alla former och en sagolik blandning av sorter.  

Små, feta, arga och irriterade ponnies finns det alltför många av. Det beror mycket sällan på ponnyn att den är fet, arg och irriterad, får fång eller någon annan vällevnadssjukdom. Det beror på sättet vi håller våra hästar och maten vi ger dem. Det är vi som är orsaken, trots all vår välvilja, eller kanske tack var den. Kanske skall man inte kalla det vällevnadssjukdomar utan istället välviljesjukdomar för ingen gör detta för att de vill något ont utan rätt och slätt pga av okunskap och välvilja. Man har glömt bort hästens ursprung och då också dess grundläggande behov. Men det är inte okey ändå!

I förlängningen kan okunskap enbart utrotas med kunskap och frågan är nog mer vem som skall finnas till hands och sprida kunskapen. Idag styr pengarna över många olika kunskapsområden på ett helt annat sätt än förut och om viljan eller förmågan att betala för kunskapen inte finns består oftast okunskapen. För det mesta finns ingen vilja att betala för kunskap som man inte ens vet att man saknar, att man behöver. Alltså behöver vi hitta på andra vägar att forma om okunskap till kunskap. 

Önskelista för morgondagens sjukvård

Sjukvård innefattar mycket. Därför avgränsar jag min önskelista till första besöket när jag blir sjuk och vägen framåt i kedjan. 

Jag ringer till närmaste läkarmottagning som inte bör vara situerad alltför långt bort. I Halland kan max 5 mil från mitt boende vara okey. Där svarar en människa i telefonen som lyssnar på min frågeställning och min oro och därefter bokar en tid till en sköterska eller läkare beroende på vad som behövs.  Väntetiden skall vara kort, max tre dagar, självklart snabbare om den som svarar i telefonen bedömer att det behövs.

När jag kommer dit blir jag mottagen av kompetent omhändertagande personal, sjuksköterska eller läkare, i möjligaste mån samma person varje gång jag kommer dit, så jag slipper dra hela min historia varje gång jag kommer till doktorn. 

Denna läkaren kallar jag min helhetsläkare, hon/han har från detta första besöket ansvaret att jag hamnar rätt i den fortsatta vårdkedjan, på rätt plats i rätt tid utan att jag själv skall behöva ordna alla kontakter. Min helhetsläkare lyssnar på mig, undersöker det hen kan, tar de prover hen kan och tar, om så krävs medan jag är kvar i rummet, kontakt med datoriserade specialister som finns uppkopplade någonstans i världen för att rådgöra, om hen anser att hen behöver det. Därefter blir jag remitterad till nästa instans, om jag behöver. Hen, eller av hen ansvarig utsedd person driver mitt fall vidare genom vårdkedjan.

Är jag riktigt dålig har läkaren direkt vid första besöket på så sätt tillgång till så mycket kompetens att hen direkt har rätt att remittera mig till inläggning på ett sjukhus, utan att ta omvägen om akuten, akutläkare. Jag slipper på så sätt sitta mycket sjuk och vänta i olika väntrum och vården sparar personaltid eftersom de inte behöver bedöma och undersöka mig en eller två gånger till. Behöver jag röntgas skall läkaren direkt remittera mig till röntgen utan omväg med personligt besök hos specialist osv. Specialistvården finns standby någonstans i världen, för alla läkare att direkt koppla upp sig mot när jag är i rummet på första besöket om hen tror sig behöva specialistkompetens. Är det trots detta osäkert remitteras jag till någon specialist som då kan finnas på längre avstånd än de nämnda 5 milen.

Morgondagens sjukvård använder sig alltså av webben på fler sätt och i större utsträckning än idag. För att avläsa röntgenbilder som kan tas på patienten på en plats och läsas av på annan plats (som ju finns redan idag), ställa diagnoser genom provresultat och avläsning av status genom dialog mellan allmänläkaren, specialist och patient tillsammans vid besök. Olika former av terapi ges över nätet (som ju också sker till viss del idag) osv.  

Det ger snabbare vård och blir på så sätt bättre för den som är sjuk och billigare för samhället. 

Mycket viktigt i kedjan är att det skall finnas EN läkare som ser hela mig, ser hela människan, en helhetsläkare. Skickas man mellan olika specialister skall man ha med sin helhetsläkare i bakgrunden (inte på plats men i bakgrunden som helhetsansvarig) så man inte riskerar att bli uppdelad i bitar. I detta fall liksom när det gäller planeten så ser specialisterna för det mesta inte helheten och effekten kan lätt bli att man behandlar symptomen vart och ett för sig istället för att behandla orsaken. Är man sjuk är man dessutom ofta i ganska dåligt skick psykologiskt och orken att organisera sig själv, ta alla de kontakter, sitta i alla de telefonköer som krävs så man hamnar på rätt plats i vården har man ofta inte. I min framtida vårdkedja får jag handfast hjälp av de som arbetar i vården och har kompetensen och de finns med mig hela vägen.

När det gäller våra äldre invånare fungerar det enligt samma princip. Närsjukvården/Primärsjukvården tar ansvaret för hela människan, det är där helhetsläkaren finns, och denne finns som drivande bakom den sjuka, ser till att man hamnar rätt när man är sjuk helt enkelt. Detta skapar en trygghet hos de äldre och hos deras närstående, skapar också bra förutsättningar för rätt medicinering i minsta möjliga dos. Vilket i sin tur leder till färre följdsjukdomar och återbesök vilket blir billigare för samhället och bättre för våra äldre och sjuka.

Om man inte kommer överens med sin läkare får man naturligtvis byta till annan läkare. 

Därtill är förebyggande aktiviteter viktigare än idag. Det å andra sidan är ju inte sjukvård och kräver ett alldeles eget avsnitt för att filosofera kring. Ett sätt att räkna så att de sparade medel i sjukvården som beror av att man lägger mer medel på friskvården syns som en pluspost i budgeten, att det blir en tydlig koppling mellan insatser och utgifter. Det finns ju intressanta beräkningar som visar på att vi sparar mycket pengar i sjukvården genom att sätta in åtgärder innan fallen hamnar i sjukvården. Dessa pengar kommer dock inte ur samma pengapåse vilket ofta får till följd att man snålar in på just de medlen, till det förebyggande i samhället. Vilket i sin tur leder till att sjukvårdskostnaderna stiger i onödan. En utmaning att få till en heltäckande bild där de  händelser och insatser som bidrar positivt i systemet, alltså till att kostnaderna för sjukvård blir lägre, också "får poäng", synliggörs som en investering i den ekonomiska redovisningen. 

Naturvetenskap och filosofi

Naturvetenskap och filosofi

Vi människor har en benägenhet att vid varje given tidpunkt tro att det vi vet nu och har kunskap om just nu är den absoluta, slutgiltiga sanningen. Så är det naturligtvis inte och det visar sig gång på gång. Idag vet vi väldigt mycket mer om den påverkan vi har på planeten och på våra egna och våra barns liv framåt. Mycket mycket mer. Vår föräldrageneration hade inte den kunskapen vi har idag så ibland kan jag nästan förlåta dem för alla vansinniga misstag som gjordes i industrialiserings namn. Alla gifter som användes i utvecklingens namn. DDT, hormoslyr, arsenik i träskyddsmedel, ja listan kan bli hur lång som helst. 

Idag vet vi! Vi vet att de stora miljökatastroferna inte enbart drabbar miljön runt oss. Barn dör, vuxna dör, djur dör, arter utrotas, marker blir förstörda av radioaktivitet för tusentals år framåt och vattnet blir inte längre livgivande utan dödar dem som dricker det. Vi vet att klimatförändringarna kommer, är här och att vi redan är alldeles för sent på det för att kunna avvärja det helt. Ändå gör vi inget, inte ens för att få hela förloppet att gå lite långsammare. Vi fortsätter som om ingenting hade hänt, som om vi inte visste... Det är svårare att förlåta och svårt att förstå.

Lösningarna finns, tekniken finns men skeppet vi sitter i vrider sig enbart lite, lite i rätt riktning. Nu måste vi skapa förutsättningarna för en förändring! VI påverkar och vi måste välja att påverka med kunskap och vilja nu. OM vi vill att denna planet skall kunna försörja kommande generationer, våra ättlingar. Om vi vill att de skall ha någonstans att bo, att leva. Nu handlar det inte längre om ”bara miljön” Nu handlar det om livet!

Jag vet att jag påverkar, människor, allt annat levande och vår planet. I alla val jag gör påverkar jag. Det gör du också. Inte bara i våra allmänna politiska val vart fjärde år utan i alla vardagliga val du gör, på riktigt. Vilket schampoo du köper, vilket färdmedel du använder, vilken mat du äter, det du säger till dina medmänniskor, det du skriver på Facebook osv osv. Allt påverkar och alla påverkar. När vi är medvetna om det kan vi börja välja hur vi vill påverka. Hur vill du påverka din nutid och din framtid?

Frågan jag ställer mig är; Har människan förmågan att förstå de stora sammanhangen, att se sambanden? Att se sambanden och agera utefter dem? Att ta lärdom, att visa i handling att vi ser att vi lyssnar och att vi hör och förstår.

Dessa frågor är de allra viktigaste för oss att agera i när det gäller alla områden. Friskvård, sjukvård, skola, utveckling, allt. Att göra hållbar politik, se till att gröna beslut styr skutan rätt i alla vardagens gärningar, när vi väljer mat i våra skolor eller bränsle till våra bussar. När vi väljer teknik för rening av lustgasutsläppen i sjukvården, när vi väljer mellan tåget och flyget, mellan bussen och bilen, mellan den ekologiskt odlade bananen eller den konventionellt odlade, mellan jätteräkan och våra vanliga räkor, mellan de nya kläderna eller kläder i andrahandsbutiken, när vi väljer hur vi skall fortsätta att bygga staden, hur vi skall odla våra marker, vilka ämnen som är viktigast att lära sig mer om i skolan, osv.  

Nu är det nu! Att våga se problemen, att peka på problemen är för mig en direkt ingång till lösningen på de. Många har sagt att man inte skall visa på våra handlingars negativa effekter utan försöka få folk att förstå i en positiv anda. För mig är det positivt att peka på de problem som finns, det triggar igång mitt problemlösningscentra. Faktum är att jag tror att det är så för de allra flesta av oss och att det är just därför vi är så extrema överlevare vi människor, för att vi är jättebra på att lösa problem. Men då måste vi först våga visa på problemen, titta på problemen, se dem som ett problem och sedan hitta lösningarna som finns eller hitta på de lösningar som krävs men inte finns ännu. 

Jag har haft några dagar att fundera över livet nu. Satt mycket vid pappas sjukhusbädd under förra veckan och i helgen och det är mycket som hinner röra sig i huvudet då. Jag tänkte på hans armar och händer som har uträttat så mycket. Lagat bilar, spikat fågelholkar, lagt tak, satt potatis, grävt land, lyft upp oss när vi var små, tvättat oss, byggt stall, och så vidare. Så tänkte jag på alla andra människors armar och händer och hur mycket de har skapat överallt på planeten. Påverkat.

Sedan tänkte jag på hans hjärta och hjärna, hur många slag hjärtat slagit, hur mycket blod det pumpat runt. Hur många extraslag det slog när han träffade mamma när de var unga. Hur  många känslor som flödat igenom honom och påverkat både tankar, handling och hjärtslag. 

Hur är ett liv egentligen? Hur mycket dramatik innefattar ett vanligt liv?  Jag vet att min pappa räddade livet på en annan man när de var ute och fiskade i en båt en gång  början på 70-talet. Han höll själv på att stryka med på kuppen, men han lyckades, tack vare sin envishet och sin styrka få upp de båda två ur vattnet. Vi har den genen i oss, ingen självbevarelsedrift alls, utan bara action!

Jag vet att han skulle gått i döden för sin familj om det hade begärts av honom eller vi hade varit hotade på något sätt. 

Jag vet rätt mycket om honom, men jag vet inte vad han såg eller kände de där sista andetagen, de sista blickarna som fastnade så långt bort, utanför rummet, någon annanstans. 

Så funderade jag över sjukvården, hur väl den ofta fungerar. Hur mycket hjälp vi alla kan få. Jag frågade de fantastiska sjuksköterskorna som jobbade hela nätterna och hade så tungt ansvar för så många liv, hur mycket de tjänade i månaden. När den ena berättade att hon tjänade 23 600:- i månaden skämdes jag. 

Vi pratade om värderingar och hur tydligt vi i vårt samhälle ickevärderar de människor som tar hand om oss som små eller som sjuka. Förskolelärare, lärare, sjuksköterskor, vårdbiträden, vad vore samhället utan dem? Jag arbetade själv inom vården på 80-talet, nu arbetar jag som projektledare och tjänar 15 000:- mer i månaden än dessa vardagens hjältar. Det kan aldrig vara rätt att det är ett så lågt värde, i förhållande till annat, på yrken som tar hand om, yrken som är helt nödvändiga för samhället, livet, människorna. Vi måste alla hjälpas åt så att dessa yrken kommer upp i skäliga lönenivåer. Jag tänker göra det jag kan!