Apotekens vinstuttag eller 

Hur lurade vill vi bli vi kunder?

Man pratar alltid om marknadskrafterna som den store frälsaren som verkligen går kundens ärende, kunderna skall få det billigaste, det bästa och det snabbaste. Avregleringen av apoteken skulle leda till bättre priser för kunderna, bättre, billigare, snabbare.

Jag hade beställt en storförpackning av läkemedlet Ronaxan, hundens medicin mot Borrelia och Anaplasma som han drabbats av för vilken gång i ordningen vet jag inte. Medicinen är bra, men dyr. Så jag försöker naturligtvis vara ute i tid och beställa hem storförpackningen - en wellpappkartong modell mindre som innehåller 5 stycken små förpackningar som vardera innehåller 20 tabletter. Detta gjorde jag på apoteket Kronan, eller Kronans droghandel som det heter för ca en och en halv vecka sedan. 

Fram tills att den förpackningen skulle komma till butiken fick jag köpa några av de små 20 tabletter-förpackningarna. De är självklart dyrare, apoteken har enligt lag rätt att lägga på ett visst antal procent på de mindre förpackningarna. Nåväl, jag betalade det dyrare priset och väntade snällt på att storförpackningen skulle komma hem. I går var jag på apoteket igen för att hämta storförpackningen och då visade det sig att den var restad, som det heter. Det gick alltså inte att få hem den från bolaget som tillverkade den. Men, sa expediten, vi har fem av småförpackningarna som innehåller 20 tabletter var så du kanske vill ha dem? Alltså samma små förpackningar som ligger i wellpapplådan i storförpackningen.

Ja sa jag det spelar ju inte mig någon roll, det är ju samma, så det tar vi. När jag skulle betala visade det sig dock att det inte alls blev samma. Det skulle kosta 970:- för dessa 5 förpackningar som låg utspridda på disken och som hade kostat strax över 700:- om de hade legat alla tillsammans i en liten wellpapplåda istället. Det är ungefär 50 kronor mer för varje 20 förpackning.

Det blir en massa förtjänst det för apoteket om de väljer att bryta storförpackningen och säljer enstaka småförpackningar och använder sig av möjligheten att lägga på största möjliga pålaga som apoteket enligt lag får lov att lägga på. Blir det kundtillvänt? Tycker jag då rakt inte. Hade jag något att välja på? Nej, inte det inte. 

Jag ringde och pratade med tillverkaren men naturligtvis kunde inte de göra något. Lagen är skriven så, Apoteken får lov att göra så. Ja, så är det säkert eftersom marknaden helt och hållet är uppbyggd utifrån att företagen skall tjäna så mycket pengar som möjligt. Men de kan faktiskt välja att agera kundtillvänt, det finns ingen lag som säger att apoteket måste skjörta upp folk.  De får göra det, så som lagen är skriven, men de kan välja att låta bli att göra det, det blir de inte åtalade för…

                                          

Människan i relation med djur 

Generellt kan jag tycka att det finns lika många bra hästägare i Sverige som det finns hund och kattägare när det gäller att kunna djur och ta hand om djuret så att djuret har det bra. Det gäller alla inriktningar; de som har sina djur för att tävla på travtävlingar med dem, hopptävlingar, western, de som tävlar agility med sina hundar, bruks, lydnad, utställningar eller bara skogsmullar.

Sedan kan man alltid, och skall, ifrågasätta om det verkligen är okey att tävla med djur, vare sig det gäller hundutställningar eller travtävlingar. Det kan bli en mycket intressant diskussion men då tror jag att man behöver förhålla sig till ämnet filosofiskt. För hur djuren har det eller mår av det är individuellt så det bara stänker om det.

Jag har haft travare som älskade att tävla. En av dessa mådde som allra bäst, han växte flera dm, när han fick spänna upp sig och bli applåderad för efter han hade vunnit så han gjorde allt som stod i hans makt för att vinna. Jag har också haft travare som inte alls har tyckt om att tävla och blivit hemskt nervösa, och inte mått bra av det.

Det gäller samma med hundutställningar. Det kan vara minst lika upprörande och traumatiskt för en hund att hanteras på en utställning eller en lydnadstävling som för en häst att starta i ett travlopp. Jag har en hund som älskar att ställas ut så ibland anmäler jag till hundutställningar bara för att han skall få det behovet tillgodoset, att showa. Jag gillar det inte särskilt mycket själv. Sedan har jag haft hundar som har skakat i hela kroppen när de skall på hundutställningar, som mår himla dåligt helt enkelt. Det beror på individen djuret och hur den som handhar djuret tillsammans fixar situationen.

För att förstå detta behöver man kunna en del etologi och greppa det faktum att djuren är individer. Dessutom måste man avhålla sig från att på förhand placera djur i en position som ointelligenta mottagare av våra påhitt, offer för oss människor. Många av djurindividerna är faktiskt fullt kapabla att själva spela en stor roll i hur deras liv blir, hur deras egna känslor blir i olika situationer om vi låter dem göra det, ger dem tid att göra det vill säga.

Det är här kunskapen, etologin, kommer in och känslan för och förståelsen av andra levande varelser och deras känsloliv. Möjligheten till underbara stunder för både djurindivid och människa finns när människa och djur samspelar i travtävlingar eller i heroiska insatser, eller i den grå vardagen. När vi lever med djuren för sällskap, upplevelser eller arbetar tillsammans med dem alltså.

Den möjligheten existerar i betydligt mindre grad hos de djur som vi föder upp för att äta, om den alls existerar. Vilket i sig är ganska självklart... Hade vi tillåtit de djuren att vara medspelare i sina egna liv, tillerkänt dem en egen intelligens, ett individskap och ett eget känsloliv hade vi helt enkelt inte kunnat fortsätta med den sortens djurhållning vi har idag när det gäller de sk produktionsdjuren.

Förutsättningarna för djuren

Det som gör detta med vänskapen till djuren så speciellt är att man tillsammans kan uträtta stordåd och båda inblandade tycker om att göra det, mår bra av det, lyfts av det, både människan och hunden, hästen eller vad det nu är. Förhållningssättet och relationen till djuren är avgörande här. Den gränsöverskridande kommunikationen när den fungerar är nästan sakral, uttryckte någon det en gång. Att lära sig hur de/vi fungerar, eftersom varje art har olika förutsättningar, är dock fundamentalt. Några är gräsätare andra är köttätare, några jägare andra bytesdjur. Några har ett extremt behov av social närhet, att bli berörda och att få röra vid så att man bildar band mellan varandra, osv. andra mår bäst om man låter bli att röra vid dem.

Att djuren måste få möjlighet att få leva på det sätt som just den artens förutsättningar har gett dem, som de är skapta för kan man säga, är det allra viktigaste alltså. När det behovet är tillgodosett kan vi människor interagera med dem. Inte utnyttja, bemärk utan interagera ;-) Hästar är skapta för att äta gräs, springa och finnas i sociala relationer. Det är just springandet vi nyttjar i tävlingar och tro mig som varit på olika tävlingar. Travhästar far inte mer illa än dressyrhästar eller hopphästar. Travhästarna syns mycket mer, nagelfars mycket mer, men de hästar som tävlar eller tränas för travtävling far inte mer illa av den sortens tävling eller träning än andra hästar. Återigen det beror inte på typ av sport det beror på relationen mellan djur/människa som i sin tur beror på kompetensen hos människan.

Sedan har vi den andra sidan av myntet där det finns en uppsjö av ägare av djur som verkligen inte skulle få lov att ha djur och där djuren inte har det bra. Det finns alldeles för många djurägare som inte har ens basala kunskaper om hur deras djur egentligen är skapta för att leva. Som inte förstår att en häst måste få vara ute i en stooor hage så att den har möjlighet att sträcka ut i en lååång galopp, sparka bakut och kivas med sina hästkompisar och gnaga gräs, tugga, tugga och tugga. Eller hundägare som inte har någon som helst fungerande relation eller kontakt med sin hund, så hunden får aldrig springa i full fart över en äng tillsammans med sina hundkompisar. Som inte förstår att hundar är rovdjur och bör behandlas därefter, att olika raser är avlade för olika ändamål och alltså har olika behov, ägare som inte bryr sig om, eller inte ser, att hunden är jättenervös på hundutställningar och egentligen skulle få slippa hela tillställningen och få göra annat där den känner sig trygg och stolt och kompetent. Ja vi kan göra listan lång.

Våga möta djuret som tänkande och kännande varelser

Etologi är ett relativt nytt forskningsområde och det finns såååå mycket tyckande och attityder när det gäller djurhållning och hur djur funkar, vad djur förstår och inte förstår, känner och inte känner så jag blir alldeles matt dagligen över detta. Åt båda hållen faktiskt. Det är inte okey att släppa ut alla minkar ur burarna lika litet som det är okey att hålla de där. Det är inte okey att förutsätta att en häst är en människa med samma behov lika lite som det är okey att förutsätta att alla travhästar mår dåligt av att tävla och är offer för våra nycker. Livet med djur är betydligt mer komplext än så. Våga möta individen djuret som en tänkande och kännande varelse. Det är en hisnande upplevelse och känsla! Sluta se på djuren som vi och dem och möt dem som du och jag!

Att leva med djur 

Hästen

Djur är för mig ett livselixir. Hela livet igenom har jag varit oerhört nyfiken på hur djur gör, tänker, känner, kommunicerar, ja allt. Jag upplever att det finns en brist på kunskap idag om de djur vi människor lever med, för nöje eller för mat. Kunskap om de grundläggande behov varje specifik djurart har. Jag upplever också att dialogen kring djur är polariserad. Det är svårt att resonera kring djurhållning på ett plan som utgår från både djur och människa. Det blir så gott som alltid antingen eller. Säger man att hunden känner disneyfierar man djuren eller förmänskligar eller vad det nu är man får för skällsord efter sig. Från andra hållet kommer påståenden om att vi förslavar djuren eller är djurplågare så fort vi har en relation med dem och lever med dem. 

Vi kan ha en vision om hur vi skulle vilja att livet ser ut och fungerar för alla levande varelser. Jag är pragmatiker och hamnar alltid i att förhålla mig till hur världen ser ut nu och så göra det bättre hela tiden. Jag tror att det hade varit mycket bra för djuren, för människorna som älskar djuren och för djurskyddet om vi hade kunnat ha en levande dialog om hur.  Hur skall vi leva med de domesticerade djur vi under lång tid har levt tillsammans med, till nöje och nytta för båda parter: människan och respektive djur det handlar om? Vad kan vara okey, vad behöver vi förändra. För vi behöver förändra vårt förhållningssätt till djur. Vi har en von oben attityd gentemot djur som bäst jämförs med den slavägaren hade gentemot sina slavar förr i tiden. Den måste vi bort ifrån. Djur tänker, känner, hatar, älskar, mår bra, mår dåligt, är korkade, är smarta. Olika arter på olika sätt där vissa agerar på sätt som är mycket, mycket likt det sätt vi människor (som ju också är ett djur) gör. Skrämmande likt om vi skulle våga ta in det. Titta på flera av däggdjuren när de tar hand om sina ungar. Det är inte svårt att förstå att mamma panda är precis lika mån om och känner samma omhändertagandekänslor för sin pandaunge som mamma människa gör med sin baby. Det kommer ur ett hormon som har en så smart funktion att det gör att man gör vad som helst för sin avkomma. För artens överlevnad helt enkelt. Biologi. Vi är biologiska varelser allesammans. Så mycket är detsamma. 

Mycket är också artspecifikt och det behöver vi bli bättre på. En hund är inte en människa, den har andra grundläggande behov utifrån hur det naturliga urvalet har danat den genom årtusenden. Men den känner, den tänker, den är intelligent, smart, den kommunicerar, inte på människospråk men på hundspråk. 

Man kan ha en rent filosofisk diskussion kring om det överhuvudtaget är rätt och riktigt att hålla djur för nöje eller mat. Man kan sedan ha en diskussion om hur vi skall leva med de djur vi idag lever med för att alla skall få ett gott liv, respektfullt bemötande utifrån sina alldeles egna grundläggande behov.  Idag tänker jag fundera lite runt hästen. Det kommer att komma fler funderingar kring hästen men vi börjar här idag. Jag kommer till mina funderingar kring de djur som vi har döpt till "produktionsdjur" så småningom. 

Det är mycket man behöver ha en känsla för och kunskap om för att kunna sköta ett djur på ett riktigt och respektfullt sätt. Man pratar om att någon har djuröga eller känsla för djur. Vad det i grund och botten handlar om är att man har tillräcklig kunskap om 

1. Djurets grundläggande behov, hur det skulle levt om det hade levt i vilt tillstånd. 
2. Vilken mat dess kropp och matsmältningssystem är skapt för att leva på. 
3. Att man ser på djuret om det mår bra eller inte och vet hur man skall agera för att djuret skall må bättre. Besöka veterinär, byta foder, förändra livsvillkoren… 

Grundläggande behov

Den svenska djurskyddslagen trycker på att alla djur skall ha möjlighet att få sina grundläggande behov tillgodosedda. De grundläggande behoven är mycket olika beroende på vilken djurart man talar om. Höns är födda till att skrapa fram frön och småkryp ur marktäcket. De har alltså ett grundläggande behov av att få gå omkring och skrapa i marken efter föda. Grisar bygger sina egna bon av torrt bomaterial när de får välja själva, det är alltså ett grundläggande behov hos dem. 

• Hästen är av naturen gräsätare, skapt för att omvandla stora mängder gräs till näring. 
• De är flyktdjur vilket betyder att de snabbt drar iväg i full fart, gärna över långa sträckor. 
• Hästen är ett flockdjur. De bildar grupper på ett inte alltför stort antal individer, kanske 10-20 djur, där några ston är stommen i gruppen. 
• De har ett tydligt och direkt språk sinsemellan i gruppen, som alla sociala djur har, där de använder hela sin kropp, svans, öron, mun ögon hals ja allt för att ”tala om” för övriga i gruppen vad det är de vill ”ha sagt”. 
• De rör sig mycket, vandrar över stora områden då de söker sig till det bästa gräset. Fölen leker mycket, springer och tränar sina kroppar. 
• Stoet är oerhört omhändertagande av sitt föl, och fostrande om den lille beter sig illa. Övriga i flocken fostrar också flockens avkommor. 

Sammanfattningsvis: De betar, maler sönder, betar, maler sönder så springer de lite och sedan står de i grupp och hjälper varandra att vifta bort flugkräken eller myggen eller vad det nu är som stör deras mycket känsliga hud. Det är hästen. 

Så kommer vi. Hästen besitter egenskaper och förmågor vi människor gärna vill ta del av. Kraft, skönhet och snabbhet. Vi har använt hästen under århundraden i krig, på fälten, som dragkraft och som statusdjur. Idag är hästen till allra största del ett fritidsintresse där människan tillsammans med hästen utövar en sportgren, tävlar eller bara skogsluffar. Relation, tävling och sportutövning är det hästen till övervägande del används till idag.  Och mycket av hästens ursprung har tappats bort på vägen. Men hästen är fortfarande ett gräsätande, vandrande bytesdjur, byggd för att kunna springa fort relativt länge och omvandla cellulosa till energi. Hästen är fortfarande ett flockdjur med tydliga sociala strukturer och en utvecklad kommunikation dem emellan. 

Glapp i kunskapsöverföringen 

Etologi är en relativt ny vetenskap och den levererar intressant forskning om hur djuren tänker, hur de känner, hur de interagerar osv. Forskning kring olika sjukdomar och funktioner hos djur bryter hela tiden ny mark. Detta leder till att det finns mer kunskap om hur vi borde ta hand om djuren idag som är grundad på vetenskap än den var tidigare och vi vet mer om respektive djurarts grundläggande behov. Förr var det djurögat, känslan för djur och lång erfarenhet och närhet till djuret som gav kunskapen. Men det finns ett glapp nu där djurögat, känslan för djuret inte har förts vidare från en generation till nästa, när närheten till djur inte längre är självklar och den nya vetenskapen ännu inte är tillräckligt spridd i de kretsar som har hästen som sin sportkompis. Det vi har sett de senaste 15-20 åren är att många som idag skaffar häst inte har tillräckliga baskunskaper om djuret hästen och dess grundläggande behov vilket helt enkelt leder till att hästar blir felbehandlade. De får fel sorts foder, för mycket foder, för högvärdigt foder för det lilla arbete de utför, de får inte röra sig tillräckligt mycket, tillräckligt ofta och över tillräckligt stora ytor. De tvingas ofta att stå still i en box stora delar av dygnets 24 timmar, eller en spilta i värsta fall. När de är ute är det ofta på en liten yta, ensamma, så att de inte blir skadade av sina kompisar i lekarna. Där står de och hänger med ett täcke på sig. 

Detta leder till att hästarna drabbas av vällevnadssjukdomar, precis som vi gör när vi äter för mycket eller fel sorts mat utifrån den mängden energi vi gör av med. Hästen kan pga bland annat detta, få en mycket allvarlig och extremt smärtsam sjukdom, fång, som leder till att hästen har så ont i sina hovar att den i stort sett inte kan röra sig alls i den mest smärtsamma fasen av sjukdomens förlopp. Det tar många månader innan hästen blir frisk igen om den blir frisk igen vilket inte är alldeles självklart.  Läs mer om fång här: http://www.hastsverige.se/ems.html

Det sättet vi har bestämt oss för är det bästa sättet att hålla häst på, inomhus i varma stallar, en och en i en spilta eller en box största delen av dygnet är absolut inte det bästa ur hästens synpunkt. Kanske för oss, ur vår synpunkt, men inte för hästen. Idag finns en sakta växande förståelse för detta, därför byggs det fler öppna lösningar där hästen lever i en lagom stor flock i stora hagar och kan gå in under tak om de så önskar med fri tillgång till stråfoder dygnet runt. Då rör hästarna på sig så gott som hela tiden, de fostrar varandra och får den sociala delen tillgodosedd, de kan gå och smågnaga på strån om de så önskar under största delen av dygnet och deras magar får arbeta med att omvandla stråfoder, cellulosa till energi. Och nej, de blir inte smällfeta. Man får se till att det grovfoder som hästen har fri tillgång till innehåller lagom mycket, eller lagom lite energimängd utifrån de omständigheterna hästen lever och den särskilda individen. Har man ponnies som är fångbenägna får man ordna med bete eller hö/silage som är magert osv. Tränar man hästarna mycket hårt och länge kan de behöva kraftfoder, men så som de flesta använder sina hästar idag skulle de leva ett mycket friskare och sundare liv om de enbart fick fri tillgång till ett riktigt bra hö eller hösilage under den delen av året det inte finns gräs att tillgå utomhus. Och fick leva i flock tillsammans med andra hästar som de trivs med utomhus hela året. Självklart med tillgång till en rymlig och ombonad ligghall.

Så vad är det som gör att det har blivit så här?

Den bild av hästhållning de allra flesta idag har med sig när de skall skaffa sin egen häst är bilden de fått från ridskolan eller naturbruksgymnasierna. Och hästsporten är en konservativ sport, så här har vi alltid gjort så… Det finns få ridskolor och något Naturbruksgymnasier i landet som vågat pröva nytt, som byggt för lösdrift, men inte är de många inte. Så de goda exemplen är alldeles för få. 

Vi vill våra djur som vi har till sällskap eller som fritidsintresse såååå väl. Reklamen och modet styr i stor utsträckning hos de hästägare som inte har en egen gedigen kunskap att stå på och jag vill påstå att de är många idag. Det köps femtielvamiljoner olika sorters tillskott och musliblandningar till våra hästar. Pelleterat, mixat, rivet, hackat, malt, torkat, uppblött ja alla former och en sagolik blandning av sorter.  

Små, feta, arga och irriterade ponnies finns det alltför många av. Det beror mycket sällan på ponnyn att den är fet, arg och irriterad, får fång eller någon annan vällevnadssjukdom. Det beror på sättet vi håller våra hästar och maten vi ger dem. Det är vi som är orsaken, trots all vår välvilja, eller kanske tack var den. Kanske skall man inte kalla det vällevnadssjukdomar utan istället välviljesjukdomar för ingen gör detta för att de vill något ont utan rätt och slätt pga av okunskap och välvilja. Man har glömt bort hästens ursprung och då också dess grundläggande behov. Men det är inte okey ändå!

I förlängningen kan okunskap enbart utrotas med kunskap och frågan är nog mer vem som skall finnas till hands och sprida kunskapen. Idag styr pengarna över många olika kunskapsområden på ett helt annat sätt än förut och om viljan eller förmågan att betala för kunskapen inte finns består oftast okunskapen. För det mesta finns ingen vilja att betala för kunskap som man inte ens vet att man saknar, att man behöver. Alltså behöver vi hitta på andra vägar att forma om okunskap till kunskap. 

Önskelista för morgondagens sjukvård

Sjukvård innefattar mycket. Därför avgränsar jag min önskelista till första besöket när jag blir sjuk och vägen framåt i kedjan. 

Jag ringer till närmaste läkarmottagning som inte bör vara situerad alltför långt bort. I Halland kan max 5 mil från mitt boende vara okey. Där svarar en människa i telefonen som lyssnar på min frågeställning och min oro och därefter bokar en tid till en sköterska eller läkare beroende på vad som behövs.  Väntetiden skall vara kort, max tre dagar, självklart snabbare om den som svarar i telefonen bedömer att det behövs.

När jag kommer dit blir jag mottagen av kompetent omhändertagande personal, sjuksköterska eller läkare, i möjligaste mån samma person varje gång jag kommer dit, så jag slipper dra hela min historia varje gång jag kommer till doktorn. 

Denna läkaren kallar jag min helhetsläkare, hon/han har från detta första besöket ansvaret att jag hamnar rätt i den fortsatta vårdkedjan, på rätt plats i rätt tid utan att jag själv skall behöva ordna alla kontakter. Min helhetsläkare lyssnar på mig, undersöker det hen kan, tar de prover hen kan och tar, om så krävs medan jag är kvar i rummet, kontakt med datoriserade specialister som finns uppkopplade någonstans i världen för att rådgöra, om hen anser att hen behöver det. Därefter blir jag remitterad till nästa instans, om jag behöver. Hen, eller av hen ansvarig utsedd person driver mitt fall vidare genom vårdkedjan.

Är jag riktigt dålig har läkaren direkt vid första besöket på så sätt tillgång till så mycket kompetens att hen direkt har rätt att remittera mig till inläggning på ett sjukhus, utan att ta omvägen om akuten, akutläkare. Jag slipper på så sätt sitta mycket sjuk och vänta i olika väntrum och vården sparar personaltid eftersom de inte behöver bedöma och undersöka mig en eller två gånger till. Behöver jag röntgas skall läkaren direkt remittera mig till röntgen utan omväg med personligt besök hos specialist osv. Specialistvården finns standby någonstans i världen, för alla läkare att direkt koppla upp sig mot när jag är i rummet på första besöket om hen tror sig behöva specialistkompetens. Är det trots detta osäkert remitteras jag till någon specialist som då kan finnas på längre avstånd än de nämnda 5 milen.

Morgondagens sjukvård använder sig alltså av webben på fler sätt och i större utsträckning än idag. För att avläsa röntgenbilder som kan tas på patienten på en plats och läsas av på annan plats (som ju finns redan idag), ställa diagnoser genom provresultat och avläsning av status genom dialog mellan allmänläkaren, specialist och patient tillsammans vid besök. Olika former av terapi ges över nätet (som ju också sker till viss del idag) osv.  

Det ger snabbare vård och blir på så sätt bättre för den som är sjuk och billigare för samhället. 

Mycket viktigt i kedjan är att det skall finnas EN läkare som ser hela mig, ser hela människan, en helhetsläkare. Skickas man mellan olika specialister skall man ha med sin helhetsläkare i bakgrunden (inte på plats men i bakgrunden som helhetsansvarig) så man inte riskerar att bli uppdelad i bitar. I detta fall liksom när det gäller planeten så ser specialisterna för det mesta inte helheten och effekten kan lätt bli att man behandlar symptomen vart och ett för sig istället för att behandla orsaken. Är man sjuk är man dessutom ofta i ganska dåligt skick psykologiskt och orken att organisera sig själv, ta alla de kontakter, sitta i alla de telefonköer som krävs så man hamnar på rätt plats i vården har man ofta inte. I min framtida vårdkedja får jag handfast hjälp av de som arbetar i vården och har kompetensen och de finns med mig hela vägen.

När det gäller våra äldre invånare fungerar det enligt samma princip. Närsjukvården/Primärsjukvården tar ansvaret för hela människan, det är där helhetsläkaren finns, och denne finns som drivande bakom den sjuka, ser till att man hamnar rätt när man är sjuk helt enkelt. Detta skapar en trygghet hos de äldre och hos deras närstående, skapar också bra förutsättningar för rätt medicinering i minsta möjliga dos. Vilket i sin tur leder till färre följdsjukdomar och återbesök vilket blir billigare för samhället och bättre för våra äldre och sjuka.

Om man inte kommer överens med sin läkare får man naturligtvis byta till annan läkare. 

Därtill är förebyggande aktiviteter viktigare än idag. Det å andra sidan är ju inte sjukvård och kräver ett alldeles eget avsnitt för att filosofera kring. Ett sätt att räkna så att de sparade medel i sjukvården som beror av att man lägger mer medel på friskvården syns som en pluspost i budgeten, att det blir en tydlig koppling mellan insatser och utgifter. Det finns ju intressanta beräkningar som visar på att vi sparar mycket pengar i sjukvården genom att sätta in åtgärder innan fallen hamnar i sjukvården. Dessa pengar kommer dock inte ur samma pengapåse vilket ofta får till följd att man snålar in på just de medlen, till det förebyggande i samhället. Vilket i sin tur leder till att sjukvårdskostnaderna stiger i onödan. En utmaning att få till en heltäckande bild där de  händelser och insatser som bidrar positivt i systemet, alltså till att kostnaderna för sjukvård blir lägre, också "får poäng", synliggörs som en investering i den ekonomiska redovisningen.