Våren är på väg. Den kommer i år också, även om den är seg och sen. Fåglarna kvittrar vår. De har alldeles speciell melodier de sjunger vid den här årstiden. Allt för att locka till sig en partner så att de kan fortplanta sig. Livet går vidare.
Ugglorna häckar och snart kommer jag att höra ungarnas speciella pip på kvällarna när det är matdags för dem.
Räven går också i väntans tider. Jag hörde deras parningsrop för ett par månader sedan och de går bara tre månader med sina ungar. Om en månad eller så kommer rådjuren att föda sina kid och älgarna sina kalvar. Rådjuren har haft en tuff vinter i år, många har säkert inte klarat sig. Vi såg spår efter lo i snön här i år. Det är gott att ha dem tillbaka i trakterna igen, så håller de efter de sårade och sjuka djuren.
Det har, som alla vet varit en tuff vinter så vi har matat rådjuren under vintern i år. Vi har också matat fåglarna. Så drar vi vårt lilla, lilla strå till stacken för en något enklare vardag för det som finns just runtomkring oss. Och kanske skillnad på liv och död för vissa individer.
Att göra saker i det lilla, runtom mig, är det som skänker mig livsviljan och glädjen. När jag lyssnar på nyheterna och tar in det som händer i världen blir jag ofta ofantligt trött, arg och ledsen. Det är en reaktion över grymheter, dumheter och elände som formas och skapas dagligdags. Jag reagerar på andras agerande. Det är helt ofruktbart och bara till men för mig själv och de jag håller av och bryr mig om. Ändå gör jag det. Det är mänskligt.
När jag väljer att agera hittar jag hoppet och glädjen igen. Medvetet agera i det lilla. Min väninna sa en gång till mig: Det heligaste är det närmaste. Jag glömmer det ofta för jag vill medverka till en grön planet med levande hav och levande skog och natur. I det stora hela. Frågan är bara om jag kan agera där i de sammanhangen? Eller om jag bara kan reagera på andras agerande?
Det är en ofantlig skillnad på att reagera och agera...
Att bara ta emot, samla fakta och vara passiv arkivsamlare har jag varit nästan alltid. Först samlade jag pappershögar och pärmar tills jag efter några år fick ge mig i kast att rensa i bröten.
SvaraRaderaSedan kom det här med mail och vad bekvämt trodde jag. Vörja samla i mappar på mailen. MEN jag hade inte tillgång till egen dator vilket gjorde att jag inte kunde koppla av när jag inte kom åt det jag ville ha.
Så kom det här med facebook. Vad kul tänkte jag samla mina vänner,få nya vänner och hitta mina gamla vad bra.Nu kan jag vara kompis med alla jag vill och veta vad de gör men de ringer aldrig, hälsar aldrig på och jag sitter ensammare än någonsin i min tllvaro.De finns ju på facebook och ser dem nästan aldrig i verkligheten.
Så kom det här med bloggen.Vad bra ätligen en dagbok värd namnet men det var trögt fram till nyår. Hur fasen länkar man in in bilder och jag med mitt oitressanta liv vad ska jag skriva om. Politik och grön politik är det enda jag är bra på men bloggar uppskatas inte i miljöpartiet i Halland UTOM HOS EN. Elisabeth Falkhaven. Tack för att du agerade och börja blogga!
Tack Pierre! Det är utmanande att blogga. Man tvingas tänka till i vardagen. Och det i sin tur kan ju leda till att jag agerar än mer. Att få tankarna och känslorna ut ur systemet är ett bra sätt att inte låta de sätta sig fast i mitt eget inre system. En annan bra sak är att få feedback på sina tankar, för ibland har man ju inte riktigt tänkt färdigt, man behöver input från annan källa så att säga.
SvaraRaderaJust mötet mellan människor är utrotningshotat idag. Det beror nog på hur vi byggt vårt samhälle. Jag bor mitt ute på landet och känner mig aldrig ensam. Min pappa bor mitt inne i stan och är alltid ensam. Även om de fysiska avstånden i princip raderas ut när man är stadsbo blir de mellanmänskliga avstånden ofta så mycket större. Man skall inte lägga sig i, många vågar inte prata med grannen ens. Vi är ofta oroliga för vad andra tycker och säger om oss. Jag vet bara inte hur vi skall bryta detta sätt att vara?
Jag tror att det hade varit befriande och lärorikt att våra flerbostadshus hade haft gemensamma odlingslotter och ett gemensamt ansvar för utemiljön runt sitt gemensamma bostadshus. Visst hade det blivit många konflikter, men å andra sidan hade man också tvingats att lösa dem tillsammans. Vi är ju sociala flocklevande varelser, inte några ensamlevande björnar.