För flera år sedan hade jag en mycket god vän. Jag lärde känna honom när han var 11 år, en pojke med en egen häst som han kunde göra vad som helst tillsammans med. Att titta på honom när han "lekte" tillsammans med sin ponny var som att gå på cirkus. Helt fantastiskt! Han stod upp på hästens rygg och balanserade i full galopp och mycket, mycket mer.

Jag var 18 år när jag lärde känna honom och vi blev mycket, mycket goda vänner genom många år av våra liv. Hans mamma dog när han var 17 år.

Han var oerhört klok. Mycket av den musik jag lyssnar på idag och fortfarande verkligen uppskattar introducerade han i mitt liv. De böcker som har betytt oerhört mycket i mitt liv, som jag har läst om och om igen, introducerade han i mitt liv. Så många långa kloka samtal vi har haft. Många kvällar har vi suttit och filosoferat, om livet, om människans tillkortakommande, om skuld, om hur man bär sig åt för att lappa ihop sitt liv när det trasats sönder i små, små revor. Var man hittar alla delar igen för att få det helt. Hur man bär sig åt för att gå vidare när man som 12 åring har fått gå emellan när pappa är på väg att döda mamma med kniv. När man gång på gång har fått skydda sin mamma från sin fulla pappas slag.

Även detta liv slutade som de flesta liv med denna bakgrund slutar. Med en överdos. Min gode vän knarkade i många år innan han tog sin sista sil. Efter att ha fått ärva en hel del pengar som 17-åring var han borta ur mitt liv nästan tre års tid. En dag ringde han igen. När jag svarade hörde jag honom med sprucken gråtfull röst i andra änden sa "Det spelar fan i mig ingen roll hur länge man har varit borta eller vad som har hänt under tiden. När man slår det här numret är du alltid där!" Det var något av det vackraste en människa någonsin sagt till mig.

Han hade varit i Köpenhamn och trippat många gånger sedan vi träffades sist. Han kom hit och fick bo här ett tag, ett magert skelett av ung pojk. Helt uttömd både i själ och kropp. Han började sin vandring tillbaka, den vandring han så många gånger senare startade om och varje gång med lika stor beslutsamhet. Denna gången skulle han fixa det! Periodvis var han ren, inga långa tider men ändock. Jag fanns där alltid när han behövde mig, det var egentligen det enda jag kunde göra för honom. Det visste han och det visste jag. Många otroligt sorgliga saker hände i hans liv, det är egentligen alldeles ofattbart när man tänker på allt, men så var det och efter den sista riktigt stora förlusten för honom ville han flytta från staden till en lägenhet långt från sina kompisar. Jag körde flyttlass, hjälpte honom att boa in sig. Det var en ljus och fin lägenhet. Efter tre veckor var han död. Överdos hemma i vardagsrummet. Och vet ni vad jag är mest tacksam för. Att han slapp dö på en smutsig toalett någonstans där ingen visste vem han var.

Jag fick en bunt av hans dikter av honom en gång. En av dessa delar jag med mig här till er;

När det mäktiga blir övermäktigt

då vill jag sluta leva

När jag får dej att skratta

omvälvs allt i ett varmt ljus

och jag vill leva i all evighet

När de stumma talar och de blinda ser

då vill jag förstå

När du är mottaglig för allt jag har

och vill ge dig är jag lycklig

och ser inga gränser

När älvorna dansar och tiden står still

då vill jag gråta

när färgerna får liv

och det ofattbara talar

då finner jag mening med livet