Jag har haft några dagar att fundera över livet nu. Satt mycket vid pappas sjukhusbädd under förra veckan och i helgen och det är mycket som hinner röra sig i huvudet då. Jag tänkte på hans armar och händer som har uträttat så mycket. Lagat bilar, spikat fågelholkar, lagt tak, satt potatis, grävt land, lyft upp oss när vi var små, tvättat oss, byggt stall, och så vidare. Så tänkte jag på alla andra människors armar och händer och hur mycket de har skapat överallt på planeten. Påverkat.

Sedan tänkte jag på hans hjärta och hjärna, hur många slag hjärtat slagit, hur mycket blod det pumpat runt. Hur många extraslag det slog när han träffade mamma när de var unga. Hur  många känslor som flödat igenom honom och påverkat både tankar, handling och hjärtslag. 

Hur är ett liv egentligen? Hur mycket dramatik innefattar ett vanligt liv?  Jag vet att min pappa räddade livet på en annan man när de var ute och fiskade i en båt en gång  början på 70-talet. Han höll själv på att stryka med på kuppen, men han lyckades, tack vare sin envishet och sin styrka få upp de båda två ur vattnet. Vi har den genen i oss, ingen självbevarelsedrift alls, utan bara action!

Jag vet att han skulle gått i döden för sin familj om det hade begärts av honom eller vi hade varit hotade på något sätt. 

Jag vet rätt mycket om honom, men jag vet inte vad han såg eller kände de där sista andetagen, de sista blickarna som fastnade så långt bort, utanför rummet, någon annanstans. 

Så funderade jag över sjukvården, hur väl den ofta fungerar. Hur mycket hjälp vi alla kan få. Jag frågade de fantastiska sjuksköterskorna som jobbade hela nätterna och hade så tungt ansvar för så många liv, hur mycket de tjänade i månaden. När den ena berättade att hon tjänade 23 600:- i månaden skämdes jag. 

Vi pratade om värderingar och hur tydligt vi i vårt samhälle ickevärderar de människor som tar hand om oss som små eller som sjuka. Förskolelärare, lärare, sjuksköterskor, vårdbiträden, vad vore samhället utan dem? Jag arbetade själv inom vården på 80-talet, nu arbetar jag som projektledare och tjänar 15 000:- mer i månaden än dessa vardagens hjältar. Det kan aldrig vara rätt att det är ett så lågt värde, i förhållande till annat, på yrken som tar hand om, yrken som är helt nödvändiga för samhället, livet, människorna. Vi måste alla hjälpas åt så att dessa yrken kommer upp i skäliga lönenivåer. Jag tänker göra det jag kan!